Takt är en instinktiv känsla för det passande. Den är visserligen medfödd och kan icke inläras, men den finnes dock i mer eller mindre utvecklad grad hos varje ej fullkomligt rå och okultiverad människa. Starkast utvecklad är den i allmänhet hos kvinnokönet.
Den medfödda graden av taktkänsla, om den än är aldrig så ringa, kan dock genom sorgfällig uppfostran stärkas och utvidgas och i alla händelser bliva den grundval, på vilken den goda tonen, sådan som det bildade samhället fordrar den kan uppbyggas.
2. Vad god ton innebär. Förmågan och viljan att lära, hur man skall skicka sig I bildat sällskap. Behovet av en rådgivare.
Den goda tonen kan i själva verket inläras, ty den består av en oändlig mängd yttre förhållanden, som framgått ur anständighetsskicket, moralen och hövligheten.
Fördelaktigast kommer den naturligtvis till synes där, varest den fina taktkänslan ger den sitt eftertryckliga understöd.
En taktlöshet och ett fel mot den goda tonen äro två skilda saker. Den förra är en yttring av känsloråhet, som icke ens av den mest fulländade ton kan gottgöras, under det att ett fel mot den goda tonen oftast icke är något annat än vårdslöshet, som var och en kan undvika, om han blott riktar tillräcklig uppmärksamhet på sig själv. Visserligen kan den också såra och väcka förargelse, men man kan dock få den utplånad och förlåten.
Men vem vill inte leva så, att en förlåtelse blir onödig? Att nödgas taga sina medmänniskors överseende i anspråk är alltid en nedtryckande känsla. Den, som är okunnig om, hur han har att skicka sig i bildat sällskap, som icke vet, hur han skall förhålla sig gent emot de tusende och åter tusende små omständigheterna i livet, den måste alltid påräkna sina medmänniskors överseende och får kanske slutligen erfara, att han blir föremål för medömkan och åtlöje. Ingen behöver dock göra dessa sorgliga erfarenheter, om han blott har den rätta viljan att skydda sig härför.
Personer, hos vilka taktkänslan är starkt utpräglad, finna sig i allmänhet mycket lätt tillrätta med den goda tonens former, för andra åter kan det bliva litet svårare. Det finnes också människor, som alldeles sakna denna vilja, och som tro sig kunna saklöst sätta sig över den delen av samhället föreskrivna umgängesformen. Men vill man ej leva som en enstöring utan önskar umgås med sina medmänniskor, då är man också skyldig att iakttaga och värdera de lagar, som gälla för den goda tonen.
Men även om den goda viljan finnes att tillägna sig de sällskapliga umgängesformerna, torde dock hundratala fall inträffa, där en rådgivare är av nöden eller åtminstone önskvärd. Mestadels är det just obekantskapen med småsaker, som bringar oss i förlägenhet, då kännedomen om sådana däremot kan göra oss de största tjänster.
Även den, som är utrustad med en stark taktkänsla, får ofta erfara, att hans fina känsla för det passande icke alltid räcker till för att uppfylla alla de fordringar på god ton, vilka samhället nu en gång uppställt.
3. Hövligheten som kännetecken på en bildad person. Vissa oskick som måste bortarbetas. Om komplimanger.
Grunddraget i den goda tonen inom samhället är hövligheten. En fransk författare har en gång yttrat att man måste ha många förträffliga egenskaper för att ersätta bristen på hövlighet, och denna sanning äger allt fortfarande sin giltighet.
Om ett framstående snille gör sig skyldig till något opassande, har man gärna överseende därmed, förutsatt nämligen att det icke sårar någon. Men ett sådant överseende kunna icke däremot människorna i genomsnitt påräkna.
Men att genom ett opassande sätt såra andras känsloliv är däremot under alla förhållanden fördömligt och ett bevis på en hjärteråhet, som ingen verkligt bildad människa borde låta komma till last. Många människor tro, att hänsynslöshet och sanning äro liktydiga begrepp, och under förevändning, att de tala sanning, sky de inte att säga andra alla tänkbara hänsynslösheter och visa sig till och med stolta över sitt taktlösa uppträdande.
Hövligheten är, kan man säga, en yttre talang, som genom uppfostran och vana förvärvas. Ingen människa är utrustad med den från födelsen. Därför ju förr barnet vänjes därvid, dess bättre är det.
Det bästa tecknet på verklig överlägsenhet är hövlighet mot underordnade, men ej sällan saknas denna i umgänget mellan högre och lägre. Många anse, att de gentemot sina underordnade ej äro skyldiga att iakttaga den goda tonens fordringar. Dessa besinna icke, att den aktning och kärlek, som en förman förvärvar sig inom sin verkningskrets, huvudsakligen beror på det älskvärda och hövliga sätt, varpå han umgås med sina underlydande. Å andra sidan förgäta ofta de förfördelade, att de böra kväva den snarstuckenhet, som de känna på grund av ohövligt bemötande. I stället borde de ihågkomma att det ligger i deras makt att genom fördubblad hövlighet tilltvinga sig ett hövligt bemötande även från sina förmäns sida, ty det ligger verkligen i hövligheten en tvingande makt, vars inflytande icke ens den mindre bildade kan undandraga sig.
Den med hövligheten förtrogne förstår också att på ett förträffligt sätt inför annat folk dölja sina oangenäma känslor, och ju mer den goda tonens former blivit hans personliga egendom, dess bättre förstår han att i bestämd och hövlig form från sig avvärja oangenäma saker utan att såra en annan. Ingen har anledning att därför kalla honom en hycklare.
Om hövligheten överdrives, blir den i verkligheten ingenting annat än skrymteri. Det finns människor, som ha till ful vana att alltjämt och naturligtvis också i otid säga artigheter, och hur odrägligt det är, torde väl var och en ha erfarit. En komplimang, som göres i rättan tid och på ett hövligt och älskvärt sätt, skall däremot alltid komma att väcka angenäma känslor, ty man kan vara säker på, att våra medmänniskor i allmänhet äro lika egenkära som vi själva. Men komplimangen måste vara lätt och behaglig, så att man undviker varje sken av osannfärdighet, ty med grovt smicker och ständigt beröm kan man endast på obildade och fåfänga personer göra ett fördelaktigt intryck.
Gentemot personer, som man står fjärran ifrån, borde man emellertid helst undvika alla komplimanger eller åtminstone använda dem med största försiktighet, ty man vet ju inte, hur de komma att upptagas. Bemödar man sig emellertid om ett noggrant iakttagande av den goda tonens föreskrifter och isynnerhet tillegnar sig formerna för fin hövlighet, behöver man icke råka i förlägenhet över att man genom oskickliga komplimanger misshagat andra.
