Framtidsmänniskan
"Framtidens
psyke är väl också i någon mån
beroende av folktätheten och levnadsstandarden här
på denna lilla planet. Bli vi fyra gånger flera
än vi nu äro, som Albrecht Penck tänker sig,
således 7--8 miljarder, få vi det ju åtskilligt
trångt och få leva som kineser och inställa
hela vår tankegång därefter."
Vi
komma i vårt resonemang slutligen till framtidsmänniskan
och hennes psyke. Hur kommer människan att vara beskaffad
i en avlägsen framtid?
På en nyligen i Amerika hållen antropologkongress
försökte flera framstående amerikanska forskare
att besvara denna fråga. Det rör sig självfallet
om hypoteser, som det står envar fritt att acceptera
eller förkasta, emedan de stå utanför all
kontroll. Fullkomliga kunna de naturligtvis inte heller vara,
men de äro inte alldeles utan intresse.
En talare kom in på utvecklingen av de mänskliga
karaktärsegenskaperna. Vad amerikanarna angick var han
optimistisk, däremot såg han mycket skeptiskt på
européerna. En forskare från Cleveland var dristig
nog att profetera, att det under loppet av 1000 år skulle
bli möjligt att utveckla och stärka den mänskliga
viljan och karaktären med hjälp av elektrisk ström.
De flesta författare, som sysselsatt sig med frågan
om framtidsmänniskan, tro på en standardisering
av seder och bruk och även av hela naturellen.
Sålunda skriver Hermann Levy:
“De folkliga olikheterna hos immigranterna i U. S. A.
bliva med järnhård energi nedplattade och måste
försvinna för att främja produktionsprocessens
mekanisering, som fordrar en standardisering, icke en differentiering
av folkkaraktären. Unionen har särskilda förutsättningar
för den i hela världen pågående mekaniseringen
och typiseringen av produktionsprocessen och dess inverkan
på folkkaraktären.” Och fortsätter han:
“Kapitalismen känner ingen folkkaraktär.”
Resultatet av den kapitalistiska internationaliseringen är
den “supra-nationella människan”, som gärna
vill vara ett slags övermänniska. “Storstaden
är ett centrum för supra-nationalismen. Internationalismen
studeras bäst vid de stora badorterna.”
“Storstadsinvånare bli, enligt S. Passarge, “lätt
neurasteniker. - Barnen lida av bleksot, blodfattigdom, allmän
svaghet, närsynthet och nervositet, men de ha snabb uppfattning,
inneha examenskunskaper och förmåga av logisk och
självständig tankegång. De bli kloka men viljesvaga,
hövliga, taktfulla men bundna av det passande. Det existerar
en klyfta mellan den kloka, upplysta, ofta sedligt högtstående
men till vilja och kropp förkrympte mannen av stånd
och de andligt outvecklade, råa, obildade, men instinktivt
i kropps- och viljekraft vida överlägsna industriarbetarna.
Och då de bildade visa sedligt förfall, överdriven
njutningslusta och fördärvlig lyx, kort sagt alla
tecken till degeneration, måste en brytning uppstå,
i vilken naturenligt kropps- och viljekraft segra över
bildning och hjärtegodhet. Degeneration hotar åter
fabriksarbetarna genom deras enformiga handgrepp, Taylorsystemet
m. m. Det uppstår materialism, patriotismen upphör,
internationalism uppstår.”
Mera drastiskt framhålles saken av Gustav Sandgren:
“Funktionalismen växer automatiskt fram ur något
som kallas standard. - En likformig, likaklädd, likatänkande
massa bebor rätliniga och likformade städer, nöjena
blir desamma för alla, smaken bara en. - Universiteten
levererar studenter - präktig standard till överkomligt
pris, garanteras hålla de själsmått, som
behövs i kampen om dollarn. - Var och en gör sitt
och bråkar inte, helheten blir enastående slät
och vacker. Det finns ingen plats för individualismen.
- Om plumpheten omfattas av alla, är plumpheten stor.
- Vi utvecklas tills vi når fullkomligheten, vars avbild
är koralldjurssamhället.”
“Vi ha nu kommit så långt”, säger
Oswald Spengler, “att maskinens demon slukar människan
med hull och hår.”
Men det höjes också röster, som tro på
själslivets plasticitet och böjlighet.
Lord Rosebery säger i ett tal år 1909: “Den
moderna byråkratiseringen förändrar nationens
karaktär.”
Före det stora kriget höjdes röster, som förkunnade:
”Ubi bene, ibi patria.” - “I varje land
där den personliga äganderätten är respekterad,
kan man slå sig ned.” – ”Capitaux
qui ne connaissent ni rois, ni patrie.”
Men nu har nationalismen åter rest sitt huvud, fast
socialismen med en viss framgång predikar internationaliseringen.
Jag tror att icke blott världskriget utan i synnerhet
fredens hycklande fraser: “de små nationernas
rätt” och “folkens självbestämmelserätt”
ha varit ägnade att skärpa de nationella motsatserna.
Nu ha vi några rörelser, av vilka man hoppas ett
utjämnande av det som skiljer i uppfattning och förståelse.
Till dem höra pacifismen och sportintresset. Om den förra
skriver Passarge:
“Det ges ingen mer kulturfientlig rörelse än
pacifismen, vars bärare utmärka sig just genom brist
på personligt mod, ärelystnad, kropps- och viljekraft
m. m. och besitter en viss ideologisk umbärningsidealism.”
Förr hette det att de internationella sporttävlingarna
bidraga till mänsklighetens förbrödring, men
nu säger man, att de tvärtom söndra och skärpa
de nationella egenheterna. Man behöver blott vara närvarande
vid en större tävling för att se med vilken
frenesi de egna hyllas och de främmande - som dock äro
gäster - hånas.
Somliga tro att i den alltjämt framåtskridande
förfiningen av behoven och sinnena ligger en hämsko
mot standardiseringen, men andra skaka på huvudet.
En förändring av folklynnet medför, har någon
sagt, en omgestaltning av hela livet, men månne det
icke är säkrare att ställa orsak och verkan
rakt tvärtom?
Jefferson tror på en sådan europeisering av folken
och deras mentalitet. Men, som sagt, andra tänka sig
att denna snart följes av en amerikanisering och denna
slutligen av en standardisering, som utmynnar i rena kineseriet
– som för övrigt håller på att
upplösa sig i Kina. Blott orientaliseringen, som ju efterlängtats
av några som ett sinnenas och hela livets nirvana, har
ohjälpligen blivit på efterkälken.
Vi vilja dock icke gå denna väg, åtminstone
icke vi äldre. Vi sträcka händerna mot den
förlossare, som kanske aldrig kommer.
Allting är nu nedbrutet. I England råder skräcken
för det stora kolonialkriget, Frankrike hotar att bli
detroniserat av vän eller fiende, Sverige avfolkas genom
i skrämmande skala nedgående nativitet, i Finland
härskar huliganism och i Ryssland - helvetet.
I “Åbo Underrättelser” för år
1931 skrives:
“Medan man tidigare i kulturarbetet samlade sig kring
vissa stora bärande idéer, hyser man i vår
tid närmast motvilja mot dylika. Detta gör att ingen
djupare samkänsla människorna emellan kan uppkomma.
- Massor av gamla ideal ligga som skrot vid mänsklighetens
väg framåt. Det skall icke kunna gå längre
på detta sätt. Mänskligheten kan icke härda
ut i denna stämning av oro, fruktan och oklarhet. Den
måste skapa sig nya ledstjärnor att följa,
den måste återfå sin tro, annars kan den
icke leva.”
G. G. Rosenqvist tror att “det enda grundliga och varaktiga
botemedlet mot en tilltagande huliganism är en fördjupad
personlighetskultur, en grundlig andlig pånyttfödelse,
begynnande på höjderna och sträckande sig
till dalarna”.
Men det är just personlighetskulten vår tid vill
komma ifrån. Christian Reventlow, som fördomsfritt
och med försök till förståelse granskat
bolsjevismen, finner dock slutligen:
“Bolsjevismens syn på livet och människan
går ut på en standardisering av hela tillvaron,
som konsekvent omsatt i verkligheten skulle innebära
förkvävning av allt det som är störst
i livet. Bolsjevismen räknar med en människotyp,
som låter sig fogas i ett väldigt maskineri för
att arbeta som en kugg i hjulet utan anspråk på
att gå den sicksackgång genom livet, som är
den enda möjliga för en självständigt
prövande och sökande personlighet. Livets värde
ligger i en oräknelig mängd omätbara, ovägbara
faktorer; dessa imponderabilia låta sig icke anpassas
efter den kommunistiska livsprincipen.”
Briand har upptagit det gamla paneuropeiska problemet. Egendomligt
nog fann jag samma tankar hos en del norska bönder före
krigets utbrott. En av dem, som nästan året runt
satt ensam på en isolerad gård och ensam med sina
tankar, hade uppgjort ett slags schema till författning,
där dock Frankrike icke hade den hegemoni, som Briand
tyckes anses självklar. Mycket har skrivits i denna sak.
Det är onödigt att upprepa det.
Blott ett litet utdrag ur Eduard Hollerbachs artikel i “Revue
d'Allemagne”:
”Att vara europé, se där vår lösen,
det högsta uttrycket för vår vilja på
den väg vi skola vandra. Europa, i stället för
den enbart nationella eller provinsiella civilisation som
vi hittills känt till. Europa mot Amerika, mot orienten,
icke över dem men som deras jämlike. En koncentration
av krafterna, en medveten kulturell enhet utöver alla
språkliga gränser och icke mera endast isolerade
ansträngningar av varje folk för sig.”
Fransmannen Gobineau och många tyskar (Rohrbach, Günther
m. fl.) samt även W. Ruin ha utvecklat begreppet “den
nordiska tanken” eller med andra ord bevarandet av de
nordeuropeiska lynnes- och kroppsegenskaperna. Där den
nordiska tanken vinner fäste, bör den bli till en
fredstanke, ty världskriget har fruktansvärt decimerat
folk av nordisk ras.
Framtidens psyke är väl också i någon
mån beroende av folktätheten och levnadsstandarden
här på denna lilla planet. Bli vi fyra gånger
flera än vi nu äro, som Albrecht Penck tänker
sig, således 7--8 miljarder, få vi det ju åtskilligt
trångt och få leva som kineser och inställa
hela vår tankegång därefter. Men få
vi behålla mera armbågsrum, kunna vi med “besegrande
av naturkrafterna” ställa det behagligare för
oss eller, som Henry Ford säger, få det bekvämare
i avseende på allt tidsödande mekaniskt arbete,
så borde också själarna utvecklas.
Få vi energi i övermått vid atomernas sönderdelning,
bröd ur skogarna, näringsämnen ur luften och
bevattning av alla öknar ur haven - allt dock utopier
enligt lord Rutherford och andra - så få vi nog
tid att balansera oss. Då bleve tid för personlighetskultur
och individualisering, då kunde vi bliva Guds beläten,
vartill vi ju från början äro ämnade.
Kunna vi icke tävla också på andra områden
än sportens! Kunna vi icke tävla i att varda “människor”?
Här ha de nordiska folken redan ett visst försprång
genom sin miljö, genom sin läggning och genom sina
stora föredömen.
< Föregående
sida | Index
|
|
|
