Isländare
"Snorre
Sturlason är representanten för Islands kultur i
dess högsta blomning, ett allomfattande snille, vars
motstycke, om icke precis like, här och där dyker
upp i övriga länder, i synnerhet i Norge."
Det
har tvistats mycket om huruvida isländarna äro av
rent skandinaviskt ursprung eller inblandade med keltiskt
blod. Från sina härfärder till Irland och
Skottland ha de bevisligen medfört både fria och
ofria följeslagare. Trälarna voro sannolikt till
största delen kelter. Men de nuvarande isländarna
ha “en utpräglat nordisk ljuslätt typ, om
ock svart hår och bruna eller svarta ögon äro
långt ifrån sällsynta”. I synnerhet
en släkt, som anses härstamma från Harald
Hårfager, kan uppvisa så rena nordiska typer,
att de kunde tjäna som skolexempel.
Efter den första kolonisationen rådde länge
en tid av ofrid på ön; det var ett allas krig mot
alla eller rättare gård mot gård, och svärdet
satt mycket löst i slidan. Ty bland skandinaver torde
ordspråket “släkten är värst”
ha skapats. Med tanke på isländarna har sagts,
att ju mindre ett folk är, ju mer blir det rov för
inbördes avund och splittring.
De första kolonisterna voro mest högättade
och stolta, varför de icke fördrogo den Norske konungens
envälde. De voro till stor del ett urval bland intelligensen
hos ett begåvat folk, och trots att deras levnadsvillkor
på den nya boplatsen blevo helt förändrade
eller åtminstone i hög grad förenklade, förstodo
de likväl att upprätthålla och vidare förkovra
sina andliga skatter.
Under den böljegång det ekonomiska livet genomgått
har den isländska andan än höjt sig än
liksom nedpressats under kampen för tillvaron.
Det var således först sedan kyrkan lyckats sätta
en damm för de ständiga fejderna, som ofriden lade
sig och man fick tid att blicka tillbaka och samla uppmärksamheten
kring det gamla, med andra ord, då sagorna i egentlig
bemärkelse uppstodo. De isländska sagorna uppvisa
en rikedom av handlingens enskildheter, som ger en god illustration
av livet och temperamentet hos de gamla krigarna.
Ur sagorna kunna vi så mycket bättre få fram
det rådande tänkesättet och kynnet, som sagofigurerna
vanligen utgöra ett slags kollektivkaraktärer, sammanlödda
av flera parallellt löpande, i de muntliga traditionerna
bevarade gestalter. Så t. ex. sagan om Egil Skallegrimsson.
Det är en sång om den enligt isländsk uppfattning
ideale bondehövdingen, som självständig och
snarrådig aldrig viker undan för kungamakten. Hans
sinnesrörelser äro måttlöst obehärskade,
han hatar intill döds och finner “spjutgnyet med
sin ovän vara en roande lek”. Han är sniken
och bakslug samt hård som flinta, men kan också
visa ädelmod. Här möta oss alla de gamla isländarnas
framträdande egenskaper: hat och förmåga att
sörja, människofientlighet, misstro, trots, men
också jublande ungdomsmod. - Den isländska sagan
genomsyras av en tro på ödets orubbliga gång
och på att denna uppenbarar sig för människorna
genom varsel, syner och drömmar. (Axel Olrik).
Men Island var icke blott skaldekonstens utan även den
vetenskapliga, speciellt historiska forskningens stamhåll
under fristatstiden. Isländaren ville få tag på
tingens väsen och han hade gott om tid att forska, en
skarp iakttagelseförmåga och kunde draga slutsatser
av det givna; hans kritik var nykter och allvarlig. Således
överhuvud en utmärkt läggning för vetenskaplig
gärning. Den historiska forskningen bedrev man på
den tiden mycket genom att fråga ut de gamla. Men därvid
kan förstås mycken fantasi ha kommit in, och det
har fordrats isländarnas nyktra uppfattning och sinne
för det förnuftsenliga för att kunna ränsa
bort ogräset.
Snorre Sturlason är representanten för Islands kultur
i dess högsta blomning, ett allomfattande snille, vars
motstycke, om icke precis like, här och där dyker
upp i övriga länder, i synnerhet i Norge. Han sköter
sin stora gård rationellt, är tidens förnämste
politiker, är en skicklig rättslärd, den störste
skalden på sin hemö, en framstående forskare
på mytologiens område och Islands enligt mångas
åsikt förnämste historiker. Rätt bra
marscherat av en isolerat boende man.
Redan detta enda exempel visar, vilken andlig kraft, som på
denna tid fanns inom det fåtaliga isländska folket.
Men han var ingalunda den ende lärde och forskaren på
ön. Särskilt som rättslärd hade han många
kolleger. Ty isländarna ha sinne för juridik. Denna.
vetenskap ligger ju väl till för de nordiska folken,
men isländarna ha en särskild benägenhet “att
grubbla och fullfölja en bestämd tankegång”.
Denna håg för rättsläran har sedan utbildats
på tinget. Och vi skola komma ihåg, att
Islands alting är världens äldsta parlament.
Den
övning isländarna haft att i rättsliga frågor
utlägga sina ord kort och klart har varit välgörande
för litteraturens utveckling. Fr. Asmundsson Brekkan
anmärker också, att det finnes ett och annat i
isländarnas natur, som opponerar sig mot den brett anlagda
nutidsromanens ordrikedom, som ofta urartar till rena pratsjukan.

Depressionstiden i Islands andliga liv har dock ingalunda
varit någon död period. Redan det att sagor och
vetenskaplig alstring fortlevde bland folken från den
stora kulturperioden är betecknande nog. Islänningarna
ha alltid, trots svåra ekonomiska förhållanden,
hållit uppe sitt intresse för dessa ting. Språk-
och litteraturforskningen har alltid omhuldats av dem, och
dessa vetenskapsgrenar ha att uppvisa flera goda namn.
Många författare mena, att det isländska folket,
om något, visar vad miljöpåverkan förmår
åstadkomma till psykets utformande. Kampen mot den hårda
naturen, en ytterst karg jordmån, stormar, vulkaniska
utbrott, som strö ett asktäcke över gräsmarkerna
och förkväva växtligheten, jöklarna och
de nyckfulla älvarna, allt detta har av folket skapat
sträva, okänsliga, högmodiga människor
med trotsig självkänsla. De veta visserligen, att
naturen är övermäktig, men med gott mod och
genom oförtruten kamp kan naturen dock i viss mån
betvingas. Men här finnas också människor,
som med den medfödda fatalismen nedtryckas av naturolyckor
och resignerat sitta med händerna i kors.
Då isländaren aldrig tålt förtryck eller
kunnat undandraga sig detta genom att flytta längre in
mot obygderna, är han icke skapt för några
bojor. Det finnes exempel på att söner och döttrar,
som fått höra ett hårt eller befallande ord
från föräldrarnas sida, helt enkelt gått
sin väg för att aldrig återkomma och vanligen
för att söka sin lycka i Danmark eller Amerika.
De påstås också i hög grad sakna sinne
för punktlighet, tillförlitlighet och pliktkänsla.
På Island har aldrig funnits någon härorganisation,
man har icke ens velat ha hjälp av staten. God karl reder
sig själv.
Dansken har ett ord för detta sinnelag, som icke är
särdeles smickrande: “krassbörstig”.
Tanken att bli soldat är helt enkelt ofattlig för
en isländare. Han erkänner ingen auktoritet och
är därför demokrat i politiskt avseende. I
religiöst hänseende fordrar han trosfrihet för
varje enskild och skickar icke sällan sina barn, ehuru
han själv är lutheran, i huvudstadens katolska skola.
Att underordna sitt tänkande eller handlande någon
annan är honom förhatligt, hellre förfäktar
han, ofta mot bättre vetande, med rättshaveri den
av honom företrädda åsikten.
Den schweiziske islandskännaren Andreas Heusler har karakteriserat
isländaren genom den något paradoxala benämningen
“aristo-demokrat”. Han har mycket stark självkänsla,
men är demokrat av orsak, att han har idel likar omkring
sig.
Personer som besökt Island påstå, att det
icke är lätt att komma dessa bebyggare närmare
in på livet. De äro försiktiga och slutna
till naturen. Men vinner man en isländares vänskap
“håller den längre än en som man slutit
på Rivieran”, som en författare säger.
Det isländska folklynnet är tungt, och tungsinnet
är förbundet med innerlighet och uppriktighet, såsom
det ofta är fallet hos naturfolk. Också isländarna
sjunga gärna i glatt sällskap Loreleisången
i isländsk översättning. Folkkaraktären
är härdad genom farsoter, vulkanutbrott och hungersnöd
och likasom laxen simmar motströms i den isländska
älven och gör sina språng i forsarna, så
har det isländska folkmedvetandet i två eller tre
generationer kämpat mot främlingsvälde och
äntligen ernått segern. (.Axel Olrik).
“Med uppenbart känslodjup, grundlighet och tillförlitlighet”,
skriver Paul Herrmann, “äro icke sällan tungroddhet
och hjälplöshet förbundna.”
Gästvänskapen står över allt beröm.
Tak över huvud förvägras aldrig en främling,
och han betjänas till och med på det mest älskvärda
sätt av husets kvinnor. Men man fordrar, att främlingen
skall visa sig lika belevad och förekommande, som man
själv är.
“Alla islänningar äro herrar” är
ett stolt ord, som man sätter mycket värde på
därborta. Ett annat, icke mindre stolt talesätt
är “Höga nordens adelsfolk”.
Visar man någotslags överlägsenhet, är
det strax slut med vänskapen, och man kan få höra
bitande anmärkningar.
Ett säreget sarkastiskt drag i den isländska folkkaraktären
- som några vilja hänföra till en inblandning
av iriskt blod, andra till den västnorska befolkningens
eget lynne - kommer till orda i de stora draporna (Axel Olrik).
Och det saknas icke helt och hållet i våra dagar.
Familjelivet påstås vara mycket gott; split i
hemmet får ej förekomma; känner man sig oförstådd,
drar man helt enkelt sina färde. Också husdjuren
behandlas mycket väl, till och med ömt, vilket synes
utvisa, att den isländska hårdheten ansenligt veknat
med tiden.
Man är allmänt av den åsikten, att den isländska
folkkaraktären i dubbel måtto tog intryck av depressionsperioden:
under de sorgliga förhållandena började man
trösta sig med att blicka tillbaka på sin glorrika
stora forntid och den praktiska arbetskraften förlamades.
Därför kan man med A. B. Wessel säga: “Isländarnas
egendomliga förkärlek för litterära sysselsättningar
och sagoförtäljande ligger dem i blodet.”
Denna förmåga att löga sig i de stora minnena
var, enligt A. Heusler, islänningarnas räddning;
utan denna hade deras fosterlandskärlek, deras språk
och hela deras egenart säkert gått sin undergång
till mötes. Hembygdskänslan har burit dem genom
de hårda åren. Och här, om någonstädes,
visar det sig, att hembygdsforskningen är ett kampmedel
mot internationalisering Och en viktig faktor för differentieringen
i lynnets utbildning.
Isländarna äro med skäl stolta över att
de i viss mån danat tankeriktningen i hela Norden.
“De båda Eddorna”, skriver Sveinn Björnsson,”innehålla
bl. a. den tusen år gamla gemensamma skandinaviska gudaläran.
Snorri Sturlusons Helmskringla innehåller icke allenast
Norges historia tusen år tillbaka i tiden, men också
åtskilligt om alla nordiska länders historia på
samma tid.”
Sysslandet med de gamlas tankar och uttryckssätt har
gjort att man överallt känner lust att improvisera,
“dikta i kapp” med varandra. W. H. Vogt fick den
upplysningen av en domare, att “varannan man i hans
distrikt var ett stycke skald”. I sin översikt
över senaste decenniums litteratur uppräknar Fr.
Asmundsson Brekkan 30-40 skalder, prosaförfattare eller
dramatiker av en viss betydenhet, alltså sådana
som kunna sägas göra litteraturen. Detta på
en befolkning, som icke når upp till hundratusen. Det
motsvarar t. ex. i Finland ett par tusen skalder, vilket tal
vi lyckligtvis icke äga. Alla äro dessutom intresserade
av genealogi och ha utarbetat långa släktregister.
De långa kvällarna användas fortfarande liksom
i gamla dagar till vitterlek i ordets ursprungliga betydelse.
Man disputerar ofta om litterära ämnen, med humoristiska
vändningar, läser högt sagor eller moderna
saker. Dessutom arbetar man vetenskapligt. Vi vilja blott
erinra om Thorvaldur Thóroddsen, vilken började
som en obetydlig skollärare i Akreyri i norra lsland
och slutade som en världsberömd vetenskapsman i
Köpenhamn. Han har själv berättat för
författaren, huru han först började intressera
sig för hemtraktens geografi och geologi och sedan gick
vidare hand i hand med att han på egen hand förvärvade
sig allt vidsträcktare kunskaper i dessa ämnen.
Polarforskaren Stephanson, som i tre år mitt under brinnande
världskrig undersökte polarvärlden norr om
Nordamerikas kust och därvid bl. a. upptäckte tre
nya öar, är också islänning, ehuru bosatt
i Amerika.
Någon har sagt följande: “Isländarna
karakteriseras som folk genom den gemensamma, nationella andliga
kulturen, som är uppbyggd på det allmänna
intresset för det teoretiska.”
Det finnes, med andra ord, ingenstans i världen ett folk,
som så blivit genomsyrat av litterär bildning och
där denna bildning tillika skapat en så naturlig
demokrati, som gör att arbetaren känner sig som
lika god karl med ämbetsmannen, tjänstflickan med
husets döttrar. En isländare, som kommer till Danmark
i en tjänares skepelse och vet sig ha gammalt hövdingablod
i ådrorna, kan icke undgå att se ned på
alla Pedersenar och Sörensenar, som härstamma från
halvt livegna bönder under konungamaktens enväldestid.
Karakteristiskt är, att en modern skald som Gudmundur
Fridjónsson sjunger om den enkle, arbetsamme och obemärkte
bonden och hans arbete i den karga naturen samt om den barkade
och väderbitne mannens fåmälta strid genom
egna segrar och egna nederlag ända till sin död,
lika obemärkt av världen, som hans liv varit. Alltså,
trots storvulna minnen, den enklast tänkbara folkdikt,
som vore den av SiIlanpää.
Den nutida kvinnan på Island står inför nya
vägar, nya möjligheter. Hon är icke längre
isolerad av vaneslöhet och okunnighet, som ofta förr
i svunna tider, skriver Gudrun Larusdottir.
Som skuggsidor i den isländska karaktären framhålles,
att de äro opraktiska, icke energiska och pessimistiska.
De sakna håg för näringslivet och förvärv
samt äro melankoliska drömmare och grubblare. Y.
Loimaranta talar om ett slags endemisk svedenborgiansk rörelse
på Island.
Förhållandena på Island hålla för
närvarande på att göra en kantring från
det uråldriga till det hypermoderna. Därför
kan också Hjalmar Lindroth i sin bok “Island”
kalla detta land “Motsatsernas ö”. Kristmann
Gudmundsson skildrar i flera av sina böcker (t. ex. “Islands
kjaerlighet” och “Livets morgen”) huru det
nya där bryter sig mot det gamla.
De talrika isländska emigranterna i Nordamerika ha visat,
att isländaren kan arbeta. I synnerhet i präriestaterna
i Canada har mången isländare med framgång
slagit sig på farmväsende, trots det att miljön
är så olik hemlandets som möjligt. Några
år efter världskrigets slut umgicks man i Canada
med tanken att utplantera nordeuropeisk tamren på Labrador
och tundrorna kring övre Hudson Bay och vände sig
för den skull till personer i Finland med förfrågan,
om renar från Lappland kunde anskaffas ävensom
några renlappar för att till en början vårda
dem, under det de inövade indianer och eskimåer
i renskötsel. Medan dessa underhandlingar pågingo,
ställde sig en driftig isländare i förbindelse
med en känd canadensisk affärsman och införskaffade
på egen hand norska renar jämte vårdare.
Renarna förökades snabbt och försåldes.
Det hela blev en god affär, och renstammen ökas
oavbrutet. Under sådana förhållanden nedlade
den canadensiska regeringen planerna på att med statsmedel
sätta i gång renavel i Canadas östra tundratrakter.
Detta enskilda fall tyder åtminstone icke på isländsk
oföretagsamhet och bristande blick för affärsmöjligheter.
Islands 1000-årsminne har lärt oss mycket nytt.
Det är väl så, att på slika fester och
uppvisningar endast det bästa företes, medan annat
hålles i skuggan, men det kan dock icke förnekas,
att som C. Th. Zahle säger: “De sista tio åren
ha bragt Island betydligt framåt på alla områden.
Island råder i sina mäktiga vattenfall över
väldiga krafter, som ännu icke äro utnyttjade.
Dess jordbruk går ständigt framåt. Först
och sist finns det en stark kulturell växt inom själva
det isländska folket.”
I en översikt skriver Páll Eggert Alason, professor
vid det nya universitetet i Reykjavik: “Fiskfångsten
bedrives nu för det mesta med trålare eller motorbåtar,
i jordbruket användas moderna och tidsparande metoder.
Därtill har andelsrörelsen mäktigt bidragit.
- Bilruter förena de olika landsändarna; broar äro
byggda över alla de största floderna. Telegraf,
telefon och trådlös telegraf förena landsdelarna
inbördes och Island med utlandet. Hamnanläggningar,
fyrar, elektricitetsverk finnas redan på många
ställen. Kustfarten är livlig och förbindelsen
med utlandet i ständigt tilltagande.”
Om företagsamhet vittnar det även, att man begynt
leda vatten från de heta källorna in i husen och
har för avsikt att uppvärma husen i hela Reykjavik
på detta sätt. Märklig är också
mejerihanteringens framgång samt erkännansvärt
att man flerstädes fått skog att växa på
den förr så kala ön.
Emigrationen till Amerika har nu avstannat, näringarna
gå framåt, folkmängden stiger, pauperismen
är rätt okänd, valutan är hög och
statsskulden minskas år för år. Jag har svårt
att förstå, att man med dessa fakta för ögonen
i fortsättningen skall kunna hålla på talet
om isländarnas arbetsolust och slöhet i alla praktiska
ting.
< Föregående
sida | Index
| Nästa sida - Färingar
>

|
|