Danskar

"Danskarna av bildat stånd kläda sig ofta så enkelt, att man tror dem höra till tjänstpersonalen. Att vara vänlig mot tjänarna hör också till god ton. Danskarna vörda sina åldringar, för allt vad de arbetat och stretat."

Jutar och öbor i forntid och nutid. Man kan till en del fatta huru Sundbärg kommit till sin uppfattning om danskarna, om man betänker, att han också var historiker, och att den svenska historien på så många blad sysselsätter sig med striderna mot danskarna och för dessa krigsårs vidkommande är genompyrd med allt det natonalhat, som på denna tid härskade mellan de två stambesläktade folken, och ännu den dag i dag är torde, ehuru betydligt avmattat, leva kvar i några landsändar och i en del sinnen. Vi som levat med i krigspsykosens tidevarv och fått se vad allt lögnpropagandan kan åstadkomma och huru denna kanske är det mäktigaste av alla vapen, böra icke förundra oss över, att den begagnades redan på denna tid, ty man vet ju, att många primitiva folk börja en strid på så sätt, att några personer “som ha ordet i sin makt” stiga fram och skymfa motståndarna i de mest utsökta ordalag.

Dr. Hemming Gadh berättas 1510 inför svenska rådet ha hållit ett synnerligen danskfientligt tal, ur vilket det då så livaktiga nationalhatet talar:

- Desse grymme djur och omilde danske troll - hålla för ingen skam att ljuga och bedraga. Därtill med så värdas de intet att tala som annat folk utan trycka orden fram, lika som de ville hosta, och syna, endels med flit förvända orden i strupan, förr än de komma fram. Sammaledes vanskapa de munnen, då de tala, av stor överdådighet förvända de alla ord ifrån sin rätta naturliga art och ljud: den som vi efter rätt skick kallom Jakob, den göra de till Jeppe. Den hos oss heter Nils, den göra de till en Nisse; och bruka de sådana förfalskning i mång annor ord sammaledes -.

Hemming Gadh påstås också, kanhända med orätt, ha skisserat danskarnas unionsvänlighet på följande sätt:

- O I värdiga herrar, säga de till svenskarne, o ljuvaste bröder, o älskelige vänner, o käraster grannar, nabor och fränder, som stå oss närmare än alla andra dödlige, vi äro ju alla en släkt, ett folk och i ett stallbroderskap. Om vi hålla tillsammans, så skall ingen fiende kunna bli oss övermäktig, men emellan sig säga de: Så snart oss något lägligit tillfälle givas kan, vilja vi låta hugga deras huvud av och dräpa dem med den skamligaste död vi upptänka kunna och kasta dem sedan på elden. Deras hustrur och barn vilja vi driva ifrån arv och eget och förstöta dem sedan intill en hop löse och slemme skökor och därefter draga till vårt fädernesland Danmark igen, riktade med de svenskes gods och ägodelar. -

Redan under Karl Knutssons tid sjöngos nidvisor, som avspegla det då begynnande nationalhatet mellan danskar och svenskar.

“Ger man sig in med danskar, blir man alltid lurad”, lyder ett vanligt svenskt talesätt ännu i dag.

Annorlunda uttalade sig redan i de äldsta tider andra och kanske bättre kännare av danskt själsliv. Danskarna ansågos vara äkta nordmän, styvsinta och allt annat än fega. Men redan på denna tid rätt så “snakkelige”.

“Danskarna kunna varken gråta över sina synder eller sina döda”, skriver den äldste, kristne skildraren av Norden.

Adam av Bremen, vilken på 1000-talet reste genom Danmark, kände sig ännu slagen av den hednisk-barbariska prägel, som vilade över hela livet därstädes. Männen hade styva nackar och ville hellre mista livet än tåla lekamlig tuktan; de satte sin stolthet i att se glada ut, när de dömdes och gräto ej ens över förlusten av sina kära.

Redan år 1200 var, som Arnold av Lübeck påpekar, danskarnas (danernas) dialektiska förmåga och färdighet känd. De hade redan då böjelse för att dryfta problem. Saxo Grammaticus, som levde på samma tid, berättar, att då Valdemar den store var på besök hos kejsaren i Tyskland och icke kunde skaffa foder till sina hästar, bad han att få köpa sådant.

- Det behöves ej, sade kejsaren, ty hela trakten här omkring är min gemåls hemgift, och här kan du själv ta, vad dig lyster.

- Nej, svarade Valdemar, jag är en konung, icke en rövare. Våldgästning är bortlagd hos oss, och vad jag hemma kallar svart, kan jag icke borta kalla vitt.

- Den danska billigheten och hänsynsfullheten var, tillfogar Saxo, honom för kär, för att han skulle vilja besmitta den med ett drag av främmande hårdhet.

Endast greve Lorenzo Magolotti yttrar sig i skrivelse till storhertigliga kansliet i Firenze om sin resa till Stockholm i maj 1674 sålunda:

“I Danmark kan isen också vara ganska tjock, men är alltid farlig. Därför kallar det svenska ordstävet isen i april för dansk is. Detta syftar på den danska nationens karaktär, vilken anses såsom falsk och föga att lita på.”

Det var för resten alls intet under, om främmande fingo ett dåligt intryck av landet, ty de trakasserades ofta på olika sätt. År 1584, mitt i den djupaste fred, skriver Troels-Lund, utgick det en befallning till alla länsmän att passa särskilt väl på alla utlänningar, i synnerhet italienare, fransmän och spanjorer. Det var icke omöjligt, att sådant folk kunde få infallet att smyga sig in i landet för att åstadkomma olyckor.

Att danskarna icke heller litade stort på svenskarna finner man därav, att det år 1541 spreds ett rykte att flera legda mordbrännare skulle ha lyckats smyga sig in i landet. År 1563 gick åter ryktet, att den svenske kungen skulle ha sänt flera hundra mordbrännare till Danmark för att i hemlighet sätta eld på städer och herregårdar.

Danskarna ha alltid känt sig som en stor familj gentemot främlingen. - Dessutom var befolkningen synnerligen nyfiken på allt som en resande kunde berätta - nyfikenheten torde ännu i dag vara kännetecknande för danskarna - så att mån ofta nästan med våld kvarhöll honom, tills han var länspumpad på nyheter, vilket allt kunde stämma en resenär mindre välvilligt mot befolkningen.

Då Sundbärg frånkänner danskarna fysiskt mod, svarar Harald Nielsen:

“Är det danska sjömän eller kanske våra fiskare, vilka vid våra kuster otaliga gånger kämpat med döden för att rädda skeppsbrutna, som givit honom grund att framkasta sådant? Är det det rykte danska utvandrare förvärvat sig i främmande länder? Fråga i Kongostatens annaler, sök i främlingslegionens rullor, i Siam eller nederländska Indien och hör, om icke danskar förstått att offra livet för pliktens och ärans bud?”

Och han fortsätter för att förklara danskarnas saktmodighet:

“Den obenägenhet för att skaffa sig själva rätt, som (genom sekellång disciplin) uppstått hos danskarna, är en kulturegenskap, som har vissa fördelar, men som också kan ta sig ogynnsamt ut. Jag var vittne till ett sådant drag ombord på en ångare. En brutal tysk ryckte bort en stol från en dam, och i stället för att hastigt och energiskt ta itu med hans uppfostran följde herrarna den laglydige medborgarens sed och sökte efter de myndigheter, vilka skulle skaffa dem rätt. Förakt för lagarna är icke dansk sed.

Det vill säga sådana ha danskarna blivit genom förhållandenas makt och självtuktan. I forna tider voro de lika obändiga vikingar som någonsin svenskar och norrmän.

“Under vikingatiden var personlighetens hävdande ända till övermått det mest karakteristiska i folkandan samt den därmed följande utvecklingen av modet, rådigheten och andra manliga dygder”, skriver E. Löffler.

Om cimbrerna överhuvud kunna anses vara danskarnas förfäder eller en dessa närstående stam, finnes tillräckligt bevis på krigiskt mod hos dem. Visserligen blevo de i det fruktansvärda slaget vid Vercellae av romarna tillbakadrivna till sin vagnborg, men av sina egna kvinnor med hugg och slag drivna fram till förnyad kamp.

“Men - skriver Grimberg - den förfärliga julihettan och det kringvirvlande stoftet pressade musten ur dem.”

När sedan allt hopp var ute, gåvo kvinnorna sina barn och sig själva döden för att ej behöva lida fångenskapens nesa.

“Vi danskar”, skriver Harald Nielsen, ”voro det fruktbara, lätt bebyggda och civiliserade landets folk, och efter hand som nederlagens eller de till synes onyttiga segrarnas verkligheter berövade oss vår tro på maktens politik, förlorade vi mer och mer lusten och intresset för krig, förmågan att förbereda det, den segervisshet, som alstrar den snabba, hänsynslösa beslutsamheten och den oanfäktliga viljan att genomföra en plan.

- Det är ett utslag av denna anda, som Monrad berättar från Dannevirke, nämligen att man - av skonsamhet - hade underlåtit att avbränna en grupp söder om vallen belägna hus, som generade vår skjutning, och som också senare användes av fienden.”

“Då en krets danske män för ett par decennier tillbaka tänkte på att resa ett minnesmärke över Köpenhamns stormning, avvärjdes detta i rättan tid, emedan man på intet sätt ville utsätta sig för att såra svenskarna”, berättar oss Hans Olrik.

När norrmännen invigde sitt monument i Oslo över Tordenskjold, svenskarnas besegrare, inbjödo de dåvarande svenske kronprinsen att övervara högtidligheterna och åhöra alla talen, och han kom.

När jag såg det tyska segermonument, som förhärligar den tyska övermaktens triumf över de danska stridskrafterna med alla dessa för den danska nationalstoltheten sårande bifigurer stå orubbat kvar på sin dominerande plats vid Dybböl, och fann, att det till på köpet var restaurerat av danskarna, ville jag ej tro mina egna ögon.

Invid stod det danska återföreningsmonumentet i fredligt grannskap. Jag frågade mig då: kan man tänka sig en annan nation, som så förbisett det nedsättande för nationaläran och endast tänkt på det historiska i saken? Detta är icke, som kanske någon förmenar, slappad stolthetskänsla, det är kultur. - Vid Dammen i Haderslev har man upprest ett gemensamt monument över i världskriget fallna danskar och tyskar från socknen, inalles 101 man.

Det skämtades mycket under tyskkriget i den övriga Norden, där modet visade sig i att endast några ensamma behjärtade män infunna sig för att försvara sina kompatrioter i Nordeuropa, över danskarnas förmenta okrigiskhet.

- Skyd ikke for fanden, ser de ikke at her er folk, skulle de har ropat till tyskarna, när kulorna började vina om öronen på dem. Detta är naturligtvis bara “spøg”, men det kunde nästan ha sagts, så främmande för all slags blodsutgjutelse voro danskarna på den tiden och äro det i stort sett väl ännu.

Danskarna ha många vackra segrar på idrottens område att anteckna, särskilt i sådana sportgrenar, där hjärnan måste vara med, icke bara musklerna, såsom i tennis, fotboll m. m. Oaktat kommenderingen aldrig är sträng oon stram, inser dansken, “när det gäller”, att han måste underordna sig, måste “passe” sig.

I en gäckande stil går det gamla skämtet om språkens uppkomst i paradiset.

Ormen närmade sig med äpple i munnen inställsamt slingrande “våra första föräldrar”, där de sutto i arkadisk tillvaro bland alla skapade varelser, klappade lejonen på huvudet och ryckte tigrarna i svansen, och väste fram, tjusande Eva med sin blick:

- Voulez-vous, madame! - Franska språkets rötter voro skapade.

Ja, och så följde syndafallet, som vi alla känna av; arvsynden, vars effektivitet Mendel förnyat, var skapad. Det olyckliga äkta paret irrade förskrämt omkring. Då hördes en mäktig röst, icke olik Bismarcks kommandostämma:

- Addam, wo bist Du! - Och åter hade ett världsspråk kommit till.

Då svarade Adam ur ett “försteck”, där han gömt sig med Eva:

- Her er jeg, her er jeg bag bysken, og jeg er saa frygteligt bang. - Sålunda tillkom danskan.

Sundbärg, som prisar svenskarnas mekaniska anlag, anser att dessa saknas hos danskarna eller äro föga framträdande.

Av diametralt motsatt åsikt mot Sundbärg är hans landsmaninna Jenny Velander i fråga om danskarnas praktiska begåvning:

“Att danskarna äro ett praktiskt folk, det får man ett livligt intryck av, när man färdas på deras järnvägar. Man kan förundra sig över hur väl de beräkna frekvensen -. Extratåg insättas lätt och raskt - och så slipper man denna obehagliga oro för att icke kunna få plats på tåget -. Danskarna le gott, om de märka en sådan oro.”

E. Löffler har det som givit att hans folk är praktiskt, då han helt summariskt skriver: “Ehuru dansken är praktiskt anlagd, har han dock utpräglade andliga intressen; han älskar sitt fädernesland, dess historia och minnen, men å andra sidan tar han gärna efter det främmande och modärna, och härmed står i sammanhang, att han bibehållit så litet av gamla seder, dräkter och bruk. - Folkandan har utvecklat sig starkt i demokratisk riktning sedan mitten av förra århundradet, utan att därför den “honetta ambitionen” från Holbergs aristokratiska tid har försvunnit, och ståndsskillnad gör sig nu i det hela taget föga gällande.”

Sundbärg skriver också för att bevisa danskarnas föga utbildade sinne för naturstudium:

“Läs igenom Georg Brandes tjugo volymer samlade skrifter och räkna efter, om där finnes lika många sidor naturbeskrivning. - Dansken ser naturen genom sitt eget temperament.” Men han glömmer, att Brandes icke haft för avsikt att göra naturskildring och att Brandes var jude.

- O Danmark, paa Raenker Du aldrig Dig forstod,
Det har Du tit betalt med Dit favreste Blod!

sjunger en dansk skald. Detta rimmar illa med Sundbärgs ständiga tjat om danskarnas ränkfullhet. Visserligen voro de kanske under de ständiga stridernas och nationalhatets tider mera ränkfulla än de mindre slipade svenskarna. Men detta berodde väl på att de stodo närmare den machiavelliska kulturen. För övrigt, är det sagt att ens större parten av dessa “grymma” danska fogdar, slipade prelater och diplomatiska ränksmidare voro rena danskar? Är det icke mer antagligt att de voro tyskar eller andra utlänningar i dansk tjänst?

I Danmark vill man icke gärna visa sig förmer än man synes vara; i övriga nordiska länder är det snarast tvärtom. Danskarna av bildat stånd kläda sig ofta så enkelt, att man tror dem höra till tjänstpersonalen. Att vara vänlig mot tjänarna hör också till god ton. Danskarna vörda sina åldringar, för allt vad de arbetat och stretat.

“Den danska kvinnan är”, säger en författare, “vänlig, glättig och rätt ogenerad gentemot männen.” En annan säger:

“Vi danskar önska att den unga flickans kärlek skall vara glad.”

Den danska kvinnan har sin särskilda charm, vilken ålder hon än innehar. Detta beror av hennes glättighet och hennes andliga vakenhet. T. o. m. den kristligt sinnade unnar sig fröjden att vara glad och låta sin humor spela.

I en punkt måste man dock ge Sundbärg rätt, detta då det gäller den danska psykologiska blicken.

“Dansken blev”, skriver Sundbärg, “psykolog om ej förr så när hela nationen låg bunden i en nästan gränslös politisk ofrihet och nationens flertal i en månghundraårig livegenskap.”

Men han överdriver, när han säger: “Dansken tänker - i konstnärligt snirklade spiraler, som avtecknar sig i hans smärtsamt fårade och förvridna drag. Trots sitt utomordentliga skarpsinne hinner han sällan fram till epokgörande nya tankar. Den småaktiga kritiken har gått honom för mycket i blodet och förlamar hans andes flykt.” Sundbärg anade icke att efter det han nedskrivit detta, flera danskar skulle få nobelpriset.

“Dansken har för vana att göra klart för sig huru de människor äro beskaffade, vilka han kommer i beröring med. Psykologisk litteraturforskning och estetisk analys spela en stor roll i Danmark - också den historiska biografien odlas mycket flitigt i Danmark”, skriver Hans Olrik.

“Dansken studerar hellre människorna än naturen. Svensken är alltid ointresserad för människostudium”, skriver Sundbärg. Men han glömmer Strindberg och Geijerstam och självaste Selma Lagerlöf.

“I ett samtal vill svensken helst höra händelser relateras, som sätta hans föreställningsförmåga i verksamhet, dansken åter vill helst höra problem framkastas, som uppkalla hans tanke- och kombinationsförmåga. - Danskarna ha förmåga av en enkel och lättfattlig framställning - i polemik är deras språk utbildat till fullkomlighet av smidighet, udd och insinuation”, är en sällsynt god observation av denne författare.

“Det är sant, att dansken med allt sitt skarpsinne sällan hinner fram till epokgörande nya tankar. Tyvärr är det också mycken sanning i att “den småaktiga kritiken har gått honom i blodet och förlamar hans andes flykt”. Detta är verkligen en svag punkt hos oss”, skriver Hans Olrik.

De egenskaper, som i främsta rummet anses vara danska äro gemytet, godmodigheten och välmeningen. Man har tolkat detta lynnesdrag som en påverkan av det fredliga, leende landskapet. Det sammanhänger med danskarnas medkänsla med alla lidande och behov av fred utåt och inåt.

“Danmark förbjöd slavhandeln och upphävde slaveriet tidigare än Sverige. Jag vet ej, om det finnes något annat land, som kan uppvisa ett förhållande, liknande vårt till Grönland”, skriver Harald Nielsen och han fortsätter:

“Ingen, som känner danska förhållanden, skulle våga påstå, att de överordnade hemma hos oss utmärka sig genom högmod och lust att förtrycka. Det godmodiga och resonliga i dansk folkkaraktär förnekar sig icke heller på detta område, och talrika erfarenheter föreligga om danskar i tjänst på andra sidan världshaven, utvisande deras förmåga att befalla med fasthet och måtta.”

Man har emellertid hört klagas över den behandling främmande säsongarbetare rönt på de danska godsen. Men säkert är det en överdrift, når det säges att de där behandlats som livegna. “Danskarna äro godmodiga och välmenande - gemytliga och älskvärda. Denna älskvärdhet är minst av allt en komedi, en mask. Den är uppriktig. Men den kan måhända någon gång vara opåkallad och såtillvida lättsinnig. Dansken överväger icke alltid följderna av sin vänlighet, han är sorglös, han är icke synnerligen förutseende”, skriver Hans Olrik.

Dansken önskar andra människor allt möjligt gott, säger man. Den vänliga skålen “oss väl och ingen illa” kunde ha danskt ursprung.

E. Löffler tror på en miljöpåverkan i detta avseende: “Dansken, som uppvuxit på det flacka, öppna landet mest under lantarbete, utmärker sig liksom holländarn genom enkelhet och rätlinighet i uppträdandet; andlig jämvikt i förening med en viss tröghet kännetecknar honom mer än livlighet, och han besitter en godmodighet, som icke är mindre än hans sega uthållighet.” - Någon gång kan denna godmodighet gå för långt och övergå till vad man i Finland kallar “slattrighet”.

I en rikssvensk tidning skrevs för ett antal år sedan: “Nykterhetsfrågan t. ex., som för oss svenskar är så brännande, vilar fortfarande hos en kunglig dansk kommitté och har icke framskridit så långt, att kommittén förelagt ministern ens de allmänna riktlinjerna för sina förslag. Med kännedom om den danska nationalkaraktären, som är starkt böjd för individuell frihet och som ger rum för en ganska utpräglad “overbaerenhed” med andra, känner man sig frestad att tro att saken fortfarande får vila.”

Vilhelm Andersen tolkar danskarnas “lune” som liggande emellan engelsmännens humor och tyskarnas gemyt.

Den som icke förstår skämt, förstår icke danskarna, liksom enligt G. af Geijerstam, den som icke förstår allvar icke förstår svenskarna. I “Elvehöjen” skildrar H. C. Andersen i fabelform danskarnas lynnesdrag: såväl godmodighet, liberalitet som respekten för tråkigheten (motsats till folkkaraktären). Norrmännen skildras dels som de storordiga, patetiska, dels som de flegmatiska, andligt ointresserade.

Hans Olrik anser att “danskarna äro välbekanta för sin förekommande, någon gång kanske överdrivna älskvärdhet mot främlingar, som gästa deras land. En stor del av befolkningen, i synnerhet i städerna och allra mest i huvudstaden, äro blott alltför mycket böjda för att ligga på magen för det som är utländskt och rycka på axlarna åt sitt eget; våra fabrikanter klaga bittert över att deras landsmän förakta goda danska varor och föredraga importerade, även om dessa icke äro bättre.”

Detta drag fäste sig Theodor v. Wedderkop redan på 1840-talet vid: “Hövligheten kommer här ur hjärtat, den härflyter ur den godmodighet, som skyr att göra andra obehag, som önskar göra andra rätt. Jag mötte en man på gatan, som bar en stor stock på axeln; jag såg åt ett annat håll och märkte honom icke: “Ur vägen” hade han ropat hos oss (i Tyskland); “vill ni icke vara god och akta er”, ropade denne.

Icke blott hövlighet mot människor utan även ömhet mot djur är en god dansk egenskap. Jenny Velander såg en gång en fattigt klädd pilt, vilken räddade en tordyvel, som fallit på rygg och satte den på en buske. Hon frågar sig: “Hur skulle en svensk gatpojke ha handlat i ett dylikt fall?”

De “jaevne” danskarna och paeredansker”. I en intervju med dr. E. A. Karlfeldt säger denne: “Det danska folklynnet kännetecknas av det lysande och meddelsamma, som ingen av oss andra äger. Vi svenskar är mera slutna och tyngre i sinnet, och detta gäller också norrmännen, som dock har ett starkt temperament, när det äntligen bryter fram. Lyckligtvis visar det sig ju, att när det är fara på färde, då kan vi få en gemensam synvinkel trots all politisk och nationell skillnad. Tja, om vi varit ett folk för åtskilliga hundra år sedan, det hade blivit ett stort, ett härligt Norden! Men nu? Vi har tre språk, det är i alla fall svårt. Och ändå...det är kanske morgondagens tanke som Gunnarsson rört vid. Hela Europa skall kanske sammanslås till ett helt, och det vore ju mycket passande om vi började här i Norden!”

“Svensken är stel och tillknäppt, har svårt för att vara naturlig, allt på grund av omåttlig blyghet och skygghet, men han ser gärna en sak i stort, under det att dansken är munter, tillgänglig, språksam, men ser de flesta ting ur en trängre, mer personlig synvinkel. Svensken kräver mycket, vågar mycket, gör storverk eller misslyckas i grund, medan “dansken i sin lave Baad stager gennem Sivet, søger paa de bedste Raad for at bjaerge Livet” - men i sina enkla förhållanden kan roa sig av hjärtans lust och genom träget arbete i det stilla kan komma märkliga ting åstad”, menar Rolf Nordenstreng.

I samband med hövligheten står i viss mån gästvänskapen.

Gästvänskapen är stor hos den danske bonden, och en vanlig fråga till främlingen är: “har ni spisat?” - Folket är mycket nyfiket. Även i förmögna gårdar arbeta alla. - Familjelivet är vackert och endräktigt, skriver den finskfödda författarinnan Eva Moltesen.

Övriga nordbor - i synnerhet svenskar - anse kanske att danskarnas “kalas” äro väl enkla, stundom t. o. m. torftiga. En celeber vetenskapsman norrifrån blev en gång högtidligt inviterad av en förening till “festlig samvaro” efter ett årsmöte, där han talade. Han klädde sig fin (lyckligtvis lämnade han ordnarna hemma) och infann sig förväntansfull. Men hela trakteringen bestod av smörrebröd och öl. Några bland danskarna tyckte detta var väl enkelt och föranstaltade insamling av 25-öringar för att kunna bestå hedersgästen och ordföranden en sup.

Men vi skola komma ihåg att dansken är sparsam och icke delar övriga nordbors begär att slå på stort inför utlänningar.

En skald har uttalat de tänkvärda orden:

- Hvis du har varme Tanker
Spar ej paa varme Ord.

Man kunde också säga:

Om du är god i själen
Spar ej på goda blickar.

Ty huru ofta möta vi goda blickar i världsvimlet? Någon har sagt att Finland är de sneda blickarnas land. Detta är helt säkert en stor överdrift. Naturligtvis finnes det folk, som se lömskt på allt och alla, men också rätt många, som verkligen se vänligt, ja, blitt på en. Svenskarnas blickar äro, enligt en fransman, outgrundliga, men icke outgrundligt djupa utan snarare outgrundligt flacka. Också ett skott högt över målet. Norrmannen har ofta något mäktigt i betydelsen pampigt i blicken, men oftare kanske något energiskt. I Danmark möter man blida, så att säga kultiverade blickar, men också skarpt iakttagande och rätt ofta ironiska blickar. Huru angenämt är det icke att möta en god och vänlig blick, om också av en vilt främmande person?

Endast en dansk kan, såsom Helge Rode, skriva:

“Leendet är solen i människans arma, töckenfyllda själ. - Se, hur alla lysa upp invärtes ifrån, när det kommer, de möta dess strålar med strålar, liksom leendet mötes med leende och dör hän i skugga, om intet leende svarar.”

En krönikör ser mindre vackert på saken. “En del människor le av artighet och underlåta inte att visa tänderna ett tag, när detta av behovet påkallas. Sådana leenden äro mekaniska och praktiska.” De tillhöra arterna homo diplomatieus och h. oeconomicus.

“Köpenhamnarna äro i regel hjärtliga, glada människor. Om man stannar på gatan för att fråga om vägen, och om denne icke är fullt säker därom, samlas strax tre, fyra personer, för vilka alla det bästa svaret synes vara en hjärtefråga, och nästan alltid händer det, att en av dem har samma väg och i vänskapligt följe ledsagar en från hörn till hörn. Man kan icke träffa hjälpsammare, vänligare människor än spårvagnskonduktörerna. De lyfta upp barn, stöda gamla, placera de resande i trängsel med oförändrat lugn, och dessa kivas icke helller sinsemellan utan rätta sig efter anvisningarna”, skriver Eva Moltesen.

Ett bevis på danskarnas hjälpsamhet äro också de talrika, fromma stiftelserna i landet. De äro väl knappast i något annat land så talrika som här.

S. Espersen berättar: “När Köpenhamns centrala delar brunno 1728, härskade fullständig modlöshet och rådvillighet bland borgarna. Det enda man gjorde var att skjuta sönder en del stenhus med kanoner eller spränga dem med krut, för att de icke skulle fortplanta farelden. Därvid glömde man emellertid att underrätta invånarna, vilka dock i sista ögonblicket av en tillfällighet blevo varskodda. Däremot glömde man icke sjuka och krymplingar på lasaretten.”

Det var kanske vid samma tillfälle matroser från ett i Nystad, Finland, hemmahörande fartyg, som låg i hamnen, hjälpte till vid släckning och bärgning. Köpenhamnarna blevo så rörda över denna hjälp i nödens stund, berättas det, att de beviljade alla fartyg från Nystad befrielse från hamnumgälder under en lång följd av år.

Huru rentav veka danskarna kunna vara eller kanske snarare tro sig vara framvisa skönlitteraturens hjältar. Ett motstycke till en så långt gången förfining, som röjer sig i “Farbror Frans’“ karaktär skall man knappast kunna träffa i något annat land.

“Danskarna äro ängsliga för att säga för mycket, rädda att förgrova karakteristiken”, skriver Axel Garde. I många fall kunna de vara rent av försagda, vilket dock aldrig torde vara fallet i Köpenhamn. En gång under världskriget ville Björn Björnson, som kände tyskarna bra och önskade rätta vissa genom ententens lögnpropaganda snedvridna föreställningar om dem, hålla ett föredrag i Köpenhamn, dit han för övrigt fått inbjudan genom en förening.

Salen var klickfull med folk, och Björnson skulle börja. Men då utbröt ett fruktansvärt tumult. Men skrek, hyssjade och visslade. Björnson väntade, tills larmet lagt sig något och ville begynna igen. Men - samma infernaliska larm. Och så fortgick det under väl en timme. Han fick knappast säga några inledande ord, innan spektaklet började. En isländsk författare försökte förgäves tala förnuft med folkmassan, som mest bestod av högersinnad “intelligens”, men han blev nedhyssjad. Ingen enda dansk i salen höjde sin röst till försvar för den skymfade “gästen”. Det hela verkade ytterst pinsamt, men den bildade pöbeln tycktes roa sig gudomligt och slängde spydigheter samt till och med oförskämdheter såsom att Björn B. vansläktats från sin far - över till den ensamme mannen där uppe på estraden. Björnson iakttog hela tiden ett taktfullt uppträdande; han förivrade sig icke, tillät sig inga som helst otidigheter mot publiken, men ögonen blickade halvt forskande, halvt knipslugt ut över menigheten.

Ett missöde något i samma stil drabbade Albert Engström, när han skulle föreläsa för studenter i Köpenhamn. Man visslade åt honom mitt under föredraget. Orsaken torde varit den, att han var illa förberedd och sannolikt icke kunnat leverera ett påräknat antal vitsar.

Svenskarna påstå, att det är omöjligt att få en dansk att brusa upp. Jag hörde en gång en utlänning gorma i allt annat än välvalda ordalag över danska forkarlar, som troligen varit försumliga. Danskarna skrattade bara helt godmodigt, och en sade till sin granne: “Jeg tror den mand er gal”.

Några svenskar sökte en gång under kriget reta en grupp ententesinnade danskar genom att stämma upp “Die Wacht am Rhein”. Någon bland danskarna yrkade på att man skulle klå upp dem, men en annan sade: “A la bare vaere, det er kun fulde Svensker”.

För övrigt har man föga respekt för det svenska språket samt svenska seder och bruk.

- Det svenske sprog er saa bløt, men det danske klinger saa (h)erooiskt -.

- Den svenske punsch er omaadeligt skønn, naar den gaar ned, men frygteligt slem, naar den kommer op tilbage.

Danskarna äro kända för sin humor. Det finnes väl knappast något folk på jorden som har så sinne och fallenhet för “vittigheder” som de.

Ett andragande i den mest allvarliga församling måste vara späckat med kvickheter för att intressera publiken. I en dansk revy trampa vitsar och ordlekar formligen varandra på hälarna, och inget skådespel intresserar danskarna så mycket och spelas så bra om komedien.

W. Ruin säger i något sammanhang:

“Bland Nordens folk tycks oss det danska vara det mognaste. Vid denna mogenhet är då särskilt fägnesamt det, att framskridenheten på den rent humana utvecklingens väg så väl sammanstått med utpräglingen och bevarandet av en högst karakteristisk och älskvärd egenart. För vardera, både den humana mogenheten och den nationella egenarten, har blivit framför allt betecknande den danska humorn, som bestämt fjärranhåller de braskande laterna, de överdrivna fraserna, de självkära gesterna: men så mycket mer låter ana den äkta rikedomen, i det den har råd till vidsynthet, förståelsefull välvilja och besinning.”

Något senare talar han åter om den danska humorn och anför några betecknande drag: “Humorn, bildningens finaste blomma, människoförsoningens och förbrödringens benådade medel synes mig lyckligast ha fostrats på Danmarks gamla kulturmark. Också var det från detta håll jag en gång såg den ädla konsten verkningsfullast demonstreras, konsten att av ärlig strid och bästa försoning göra, som det i en dansk visa heter, et öjebliks affäre. Det var i det gamla Borgå, där Nordens folkhögskolefolk för ett tiotal år sedan stämt möte, varvid Danmark ensamt ställt en kontingent på ett par hundrade, bland dessa två sådana bjässar som Nørregaard och Begtrup, representerande en bekant motsättning inom folkhögskolearbetet. - Mellan de båda kom det nu till en andlig duell. Nørregaard skildrade med stor iver sina bemödanden att hålla fantasterna på avstånd, - de må bara icke komma honom för nära på livet; skedde det, ville de upplösa också hans vetenskap, historien, i poesi, då sade han stopp, då ville han “knuse dem som en mus”, och detta beseglade den martialiske mannen med ett kraftigt knytnävsslag i pulpeten. Begtrup sprang upp för att replikera - ungefär så:

- Jeg föler mig netop som den lille mus, De med Deres uhyre kraft vilde ramme. Men mens jeg endnu har lidt liv igjen, vil jeg dog sige noget.

- Hvad De anförte var saa umaadelig korrekt, at der vistnok ikke findes en eneste professor ved det kjöbenhavnske universitet, som ikke vilde give Dem ret. Men det er netop det sikreste tegn paa, at der er noget galt derved. Och så följde en briljant apologi över poesiens roll i folkhögskolebildningen, utförd på ett så vinnande ,sätt, att Nørregaard själv ej kunde avhålla sig från att gång på gång inskjuta ett: hör! hör! Helt förläget slutade Begtrup:

- Ja, jeg var jo egentlig forberedt paa at faa min dom. Men De var nu saa elskvaerdig selv at raabe “hör” til det meste av, hvad jeg havde at sige.

Så var så harmonien i högönsklig form återställd, - egentligen till förbluffelse och hälsosam läxa för oss finländare, som i sådana fall av sammandrabbning, dumt nog, pläga sätta ära uti styvsinthet, omedgörlighet ända till slutet.”

“Danskarna”, säger Vilhelm Andersen, “de äro något mitt emellan skämt och allvar. Redan deras geografiska läge mellan England och Tyskland, mellan Norge och Sverge har skapat dem sådana. De äro ej riktiga nordbor i norsk eller svensk bemärkelse: de äro mjukare, gladare, de äro framför allt icke sura, tråkiga, men de äro ej heller ytliga, lätt berusade. Danskarna ha “lunet”. Det ordet kan ej översättas. Det är något mitt emellan humor och gemyt; det är motsatsen till patos, det är det estetiska skämtet och det är ett väsentligt element i danskens psykologi. - Hans Christian Andersen ägde också han “lunet”, det heliga skämtet ville jag nästan säga. Därför var han eller är, ty han lever så länge vår jord rullar sitt klot - så specifikt dansk, så nationell i sin konst trots eller just tack vare sin allmänmänsklighet.”

Dansken skyr högtidlighet som pesten och skrattar åt allt uppskruvat och poserande. En författare säger: “En man vore ej dansk, om han saknade motviljan mot allt högtidligt och officiellt, om han ej ägde en brinnande lust att plocka sönder varje eventuell illusion och om han ej sökte verkligheten i någonting helt annat än i de stora och vackra orden.”

“Vi svenskar tycka”, skriver Carl G. Laurin, “att danskarna ha väl svårt att taga något allvarligt. Vi ha lånat det danska ordet “vrövl” för att beteckna något, som också förekommer hos oss. Vi ha vår avundsjuka; danskarna ha ett kallgrin, ett kritiskt frätande, som kanske beror på ett övermått av intellektualism -.”

Man stötes ofta av danskarnas gäckeri, till och med med döden. Är detta galghumor eller ett sätt att sätta sig över sådant, som förskräcker och förkrossar andra? Man kan tänka sig en nekrolog börja ungefär sålunda i en dansk liberal tidning: ”Nu är N. N. Petersen död. Petersen, icke N. N. Pedersen, Petersen med ett t och ett s. Men vem var N. N. Petersen! Vem kände honom? Kan någon plocka ut honom ur alla de tusen petersenernas flock?” O. s. v. i den stilen.

Ett exempel på danskarnas respektlöshet, säga en del, på deras praktiskhet, säga andra, är likbränningsföreningarnas tilltag att värva medlemmar på festligheter. Likbränningsföreningarna anordna dansaftnar, och då livets puls slår varmast och muntrast värvar man nya medlemmar. “Tanken att man faktiskt kunde få det hetare verkar otrolig i en balsal”, skriver en krönikör, som behandlar detta ämne.

Man säger, att danskarna taga ingenting seriöst, men detta är överdrift. När det är fråga om fosterlandet, deras egna stora män, deras arbete m. m. taga de nog minnsann saken högtidligt. Lika är det med talet om att de sakna värdighet. Om man härmed menar att de icke vilja uppträda uppstyltat, poserande eller med stora later, är det nog sant, att de sakna värdighet d. v. s. en löjeväckande högtidlighet.

En och annan utlänning har förvånat sig över den naivt fosterländska sång, som vanligen finnes instucken i ett danskt varietéprogram, t. o. m. av det lättare slaget, och skrattat däråt. Men de förstå icke danskens smak. Mitt i det uppsluppna löjet vill han hålla kontakten med “sit gamle, kjaere Danmark”.

Svenskarna äro, av naturliga skäl, de som ivrigast klandra danskarna för bristande pondus i uppträdandet, men de få hålla till godo med vad en av dem själva, en känd historiker säger: “Svenskarna ha under århundraden helt naturligt betraktat danskarna med något av den obildades avundsjuka och ovilja mot den bildade.”

En gång stöttes jag dock, måste jag erkänna, av den danska nonchalansen. Det var vid en internationell gymnastikfest i Zürich, då de skilda korporationerna och föreningarna från olika länder marscherade upp i sträng rykt och takt. Endast danskarna komma släntrande och sjöngo en gammal lustig landsoldatsmelodi. - Vilket allt icke hindrade, att danskarna redde sig förträffligt på arenan.

“Danskarna klandra svenskarna för deras styvt högtidliga sätt, de lita icke på artighetens uppriktighet, och svenskarna anse danskarna alltför vardagliga, de kunna förarga sig över deras beständigt hjärtliga och leende humör och känna sig sårade av satiriskt skämt”, skriver Eva Moltesen. - “Dansken menar icke alltid det han säger. Han överdriver och uttalar lätt omdömen, vilka äro antingen alltför berömmande eller alltför klandrande, han skämtar med andra, men även med sig själv.”

Samma författarinna skriver: “Dansken överskattar eller undervärderar ofta i sitt tal folk, han skrattar åt andra och sig själv, han fruktar att vara alltför högtidlig. - Dansken tar med sig på fester sitt vardagliga, hjärtliga, småleende men något gäckande och kritiska söckendagshumör. - Brandesianismen präglar Köpenhamn, liksom Grundtvigianismen landsorten.”

“Man klandrar dansken”, skriver finnen Aarno Karimo, “för att han tager livet för lätt. Kan vara, men därmed har han hittills rett sig. Dansken ser otvivelaktigt på sin egen fördel - som alla andra - men en vänligare och mera hjälpsam själ får man söka med lykta. - Det påstås även, att han icke är pålitlig i tal och handling, men dansken kan svara: när en smördrittel bär danskt märke äro alla övertygade om att smöret är av bästa slag, likaså andra varor.

Dansken behöver icke orsak att glädja sig. Han glädes över att han kan vara glad och hans närmaste kunna se allt i ljust. Denna överväldigande glättighet är nästan rörande i sin naiva barnslighet. Våra dagars danskar äro anspråkslösa och glättiga samt vilja ej göra livet högtidligare än det är. Men gäller det arbete äro de duktiga. Med dem trivs man väl.”

“Den blonde dansken (i Paris) röjer sig alltid genom sin jovialitet. Han må försöka se hur allvarlig ut som helst, likväl spelar något leende i hans ljusa anlete. Han är, som om han ständigt väntade på ett tillfälle att få le och skämta”, skriver märket “Frazie”.

Det kan självfallet och bör finnas en allvarlig grundstomme i allt, menar dansken, när han mitt i revyprogrammen sätter in en sentimental fosterländsk bit.

Fosterlandet är för övrigt danskarna heligare än vetenskap och konst och mycket annat, som man litet kan driva med. “Fosterlandskärleken hör”, skriver Jenny Velander, “nuförtiden till dagens id likaväl som till nöjena och feststämningen och högtidsskruden. Den har icke mycket att säga om härlighet och glans men mycket om ärlig strävan och dess lycka, om arbetets glädje och välsignelse, om ansvaret gentemot framtiden.”

Danskens fosterländskhet inskränker sig icke till deklamation. Fosterlandets väl, det är dess invånares väl. - Därav åtskilliga praktiska företag till medborgarnas och tillika konstens, litteraturens m. m. fromma.

Det finnes emellertid danskar, som endast ha intresse för sitt lilla land och förhållandena där, som aldrig haft lust till och aldrig varit utanför detta lands trånga gränser. I Danmark finnes en förening, som kallar sig “Fremtiden”, och redan har verkat i bortåt 70 år. Dess ändamål är så typiskt danskt som möjligt. Det är ett lotteri, men ett sådant, som ger varje deltagare en vinst, om ock blygsam. Och vad som lottas bort är konstföremål. Föreningen har redan ett så stort kapital, att den förlägger litteratur, musik och konstnärliga reproduktioner samt utbetalar livräntor, begravningshjälp m.m.

Danskarna äro överhuvud hjälpsamma mot varandra, därom tala, som nämnt, de talrika filantropiska stiftelserna, men icke heller den svenska arvsynden avunden eller den norska och finska grälsjukan äro helt främmande här. W. Christmas talar om “den tvedräktens fula djävul, som är nog så livlig, varest danskar leva dörr om dörr”.

“Vi danskar äro och bli individualister” -, skriver Axel Garde. - “Individualismen i det danska lynnet kan framavla en viss själviskhet - och som all känsla av det privata skapa en viss satirisk och ironisk inställning, på en gång ett värn mot andras inträngande på eget område och en viss avsöndrad inneslutenhet i samkvämet -. Danskarna äro från tidernas morgon starka individualister; det är i så måtto en nationalmotsats mellan Danmark och Tyskland är till finnandes. - Vad som är medicin för den ena, kan vara gift för den andra. Hamlet nämnes den danske prinsen. -

Dansken lider i sitt inre av blyghet. Det inre livet i det osagda, det förberedande må icke störas, den stilla växten är en omtyckt dansk tanke. Uffe den spake, den gamle danske sagofiguren, som hela sin ungdom gällde för en drölmåns och drömmare, men så med ett, plötsligt och oväntat tar hela situationen i besittning - är en god dansk typ, det sanna uttrycket för dansk saga. Så drömma vi helst; vi vilja gärna överraska; och därtill behöves ju tid. - Danska drömmare säges det ofta - dansk litteratur behandla gärna drömmens problem.” Och han fortsätter: “Hemligheten i den danska andens form är naiv verklighetstro samtidigt som den älskar den kritiska analysen. Dock alltid omgivet av drömmens beslöjande atmosfär, som dimman över en nordisk äng en höstdag, när skogens färger andas ut själens längtan mot evigheten och alltet. Det danska svärmeriet är en sådan längtan.

- Dansken älskar dimman -. Den danska tungan mumlar så gärna i dimma. Det är så hemvant och så rikt, alla möjligheter äro möjliga.”

Något annorlunda låter det hos Hans Olrik: “Maklighet, brist på förutseende, brist på målmedvetet strävande, sorglös likgiltighet, även i sådana fall, då varje muskel borde vara spänd - månne det inte finns mycket mer av detta hos danskarna än av lidelsefull strävan?” Drömmen och sorglösheten kunna, säger Axel Garde, vara en förberedelse till handling. Detta drag kan igenkännas i litteraturen från J. P. Jacobsen till Jakob Knudsen.

“Naturligtvis”, fortsätter han, “har världskriget fört med sig en oöverskådlig här av olyckor, misstänksamhet, hat, dolksting i ärmen, elände och sorg, död och kval, därtill en materialism och utilitarism, en nyttighetsjakt, som aldrig varit mera ohöljd -. Under allt detta, som i en svindlande virvel synes vända sig utåt, mot samfundets nervösa andedräkt, bekräfta både universitetslärare och folkhögskolelärare, att det pågår en omsvängning hos ungdomen, inåt igen, mot “sindet” och drömmen, in mot själens omätta dimensioner, det inre livet. Teknikens trollhjul är ett för tomt tempel.

Man kan - utom benägenheten för drömmeri och den danska “kritiken” - stanna vid två så utpräglat danska individualister som H. C. Andersen och Sören Kierkegaard. - Hos Kierkegaard blev individualismen till en lidelse, i vilken en stor själ förbrände sig, H. C. Andersen är på ett lyckligt sätt dansk, emedan det är hans genialitet att upptäcka och förklara det stora genom det lilla, hela världen under “skraeppebladet”.

“Dansken har mycket sinne för det löjliga”, skriver under världskrigets dagar Harald Wägner, som ser saken från en annan synpunkt, “men han ser icke något komiskt i angelägenheter, som sysselsätta hans land, även om de äro aldrig så små. Därför kan man mycket väl få bevittna, hur folktinget och ministrarna med djupt allvar och intresse diskutera en sådan fråga som statens förhållande till borttagande av unghästarnas mjölktänder, utan en tanke på att frågans vikt och betydelse framstår i en något komisk dager, då man tänker på, vilka frågor som just nu sysselsätta folken och deras representanter i andra. och större länder, frågor om nationers väl och ve.

Men kanske är detta närmast att anteckna som ett utslag av den spänstighet som slår en hos det danska folket, när man kommer i beröring med dess livsyttringar i tal och skrift, offentligen och privat. I grunden finns det ju ingen anledning att inte diskutera frågan om mjölktänder hos hästar. Det rasar ett förödande, ett skräckinjagande krig i Europa, men det kan man ingenting göra åt därför att man lägger händerna i kors i knäet. Det är något som inte ligger för den danska nationen, detta att sätta sig ner och grubbla. “Das dumpfe Brüten der Germanen über Bier und Toddy”, som en tysk karakteriserat det nordiska drömmarlynnet med dess böjelse för att försjunka i meditationer över gåtor, det är främmande för danskarna, som ha åtskilligt av den livlighet i lynnet, som utmärker befolkningen på sydligare breddgrader. Det är lika så gott, menar man, att beställa om sitt hus! Går detta över utan att det sker oss något, så kan det vara bra att ha frågan om hästarnas mjölktänder ordnad, ty den skall ju ändå ordnas. Vi äro inga statsmän av stormakts mått, som avgöra ödena för människor över en stor del av jordklotet. Vi sköta vårt och det är oss nog!”

Man talar ju också om danskt verklighetssinne.

Flit, sparsamhet, smak kunna sägas vara äktdanska egenskaper. “Natur är ett vackert ord, men kultur låter också bra, och Danmark har både markens, hjärnans och hjärtats kultur. - Finns det ett finare kulturmärke än att med frisk känsla för och idogt arbete i det nuvarande livet ha en vördnad för och ett ständigt sammanhang med det förflutna! Tradition i detta ords vackraste mening finnes i Danmark - den danska förfinade borgerligheten återser jag i Hammershøis drömmande och “stille Stuer”; den återfinnes i den måttfullhet, varmed över hela landet de offentliga byggnaderna avpassas efter städernas storlek och behov, och i den stilfullhet och äkta danska utsmyckning de fått”, skriver Carl G. Laurin.

Ingenstans har man ett så utbildat sinne för “Hjemmets hygge” som i Danmark; man vill ha det såväl “pynteligt” som “trivsomt” hemma hos sig. Dansken har fäst sig vid hundrade föremål av olika slag, dels arvegods av besteföräldrar, oldefar och -mor, dels minnen av vänner och bekanta, och dem vill han omge sig med.

“Danskan är huslig, men har bristande ordningssinne”, har någon sagt. Huru låter detta förena sig? Ja, jag förstår inte annat än att man därmed menar, att hon varken har tid eller sinne för den skönhetsvård in absurdum, som är a och o för kvinnan i många alldra länder. Hon bär icke heller upp sin dräkt så väl som t. ex. svenskan, men är aldrig sjaskig i sin klädsel som kvinnan mångenstädes i Mellaneuropa, för att icke tala om Östeuropa.

Man har vidare sagt, att denna hemkultur och den nyvaknade men synnerligen omhuldade “hjemstavnskulturen” förtaga danskarna förmågan av att se i stort, att de ha små vyer, bliva småborgerliga och småsnåla. - I Sibirien kallades de danskar som där före världskriget satte mejerihanteringen i gång “Sibiriens judar”. Visserligen kan här finnas kälkborgerlighet - paeredansker - men en förädlad sådan. Det heter ock: “Om någon i Köpenhamn stannar på en bro och spottar i vattnet samt stannar oon betraktar sin gärning, så samlas strax en stor mängd folk, som stirra ned i vattnet väntande att få se något trevligt uppenbara sig.”

De “jaevne dansker” kunna också bli de “tavse dansker”, varmed vi förstå de sönderjyder som i världskriget tysta och plikttrogna lojalt kämpade sin tunga kamp till förmån för Tyskland. Ännu i dag skall man därnere icke säga något ofördelaktigt om de tyska soldaterna. Livet i löpgravarna har förenat det som tidningspressen och folkmötesjargongen sökt åtskilja.

“Danmark är icke”, skriver Eva Moltesen, “ett de stora kontrasternas land, ty där är fördelningen t. o. m. av de andliga ägodelarna jämnare än annorstädes. Motsatsernas disharmoni oroar icke detta folks lynne, som är jämnt, lugnt, glatt och godmodigt. T. o. m. partikampens vassaste udd är där avslipad. Personligt hat förekommer sällan, och t. o. m. i den ivrigaste diskussion segrar vanligen den danska välviljan. Danskarna äro särdeles hjärtliga i det personliga umgänget. - Deras valspråk kan vara: “Låt gå bara, det betyder inte mycket”. Dansken har t. ex. svårt att förstå partikivet i Finland.”

“Ville man vara litet elak mot Danmark, kunde man hitta på att säga, att vi ha flera Sancho Pansor än Don Quixotar; dock är detta kanske ett skämt som vi endast själva förstå”, skriver Axel Garde.

Att danskarna på grund av sitt intresse för sitt lilleputtland, sin rätt trånga hembygd och sitt ofta bitte lille hjem skulle ha förlorat de stora synpunkterna är så felbedömt som något kan vara. Jag behöver endast hänvisa till Christian Reventlows “Ideer og Mennisker”, till Danmarks talrika vetenskapsmän, författare och konstnärer av internationellt mått, till de ovannämnda danskarna i Sibirien, till danskarna i Siam och till de talrika danska kaffe-, mjöl- m. m. grossisterna runt om i Norden och för övrigt till den danska sjöfarten och “forretningen” i gemen, som har sina blickar riktade över hela världen och är på väg att helt omspänna den.

Det finnes givetvis en och annan dansk som med Romeo är färdig att utbrista: “Det finnes ingen värld utanför Verona!” Men var finnes det icke sådana? Jag tror procenten sådana i egen stads härligheter, både s. a. s. döda och levande inventarier, förälskade personer är större i Paris och Stockholm än i Köpenhamn.

Danmark kan också hänvisa till sitt initiativ beträffande folkhögskolor, andels- och konsumtionsföreningar.

Det danska sinnet för affär - forretning - är i det hela närmast ett köpenhamnskt drag. Man kan förstå att “Köbmagerhavnen” ända från förhistorisk tid varit brännpunkten för Östersjöns och en del av Nordsjöns samfärdsel och handel, och att kommersiella drag med naturnödvändighet utvecklats hos dess invånare. Från huvudstaden har intresset sedan spritt sig till andra orter och landsändar.

Vid danskens affärstransaktioner kommer hans “snakkelighed” väl till pass. Danskan med sina mjuka, “blöta” tongångar och sin böjlighet, smidighet och rikedom på uttryck för de mest skiftande stämningar inbjuder till prat. Å andra sidan inbjuder det formrika språket, liksom franskan, till skrift.

Man har annorstädes i Norden gjort sig lustig över det “slarviga och sluddriga” uttalet och förmenat att detta fördärvar allt. När man t. ex. skriver Amager och säger Ämäär, är det ju nästan värre än i “jordens fulaste språk” engelskan. Men hör danskan från scenen eller där den talas vårdat, och Ni skall få en helt annan uppfattning. Georg Brandes sade, vill jag minnas, att det vackraste ord han känner är Danmark. Jag skulle vilja säga att de mest målande ord jag känner äro “yndig” och “nydelig”.

Danskarna säga emellertid att svenskarna uttala orden lika otydligt som de själva.

Två danskar reste på nattåg i Sverige. Då kom vagnskarlen och erbjöd lakan till dem, som ville ha det litet komfortablare.

- Lååkån, lååkån, ropade han.

- Vad siger den mand? Laokon, er det ikke en gudommelighed fra antiken?

- Neej, det maa vaee en ny whisky-sort.

- Den maa vi prøve.

- Tjaener, vi vil gerna ha to Laokon. - Och de fingo bäddat åt sig.

“Danskarnas medfödda lätthet för att tala kan måhända ge intrycket av att de äro mera vassa att tänka än de i verkligheten äro”, påstår Hans Olrik om sina landsmän. “Danskar äro nog så stolta över sitt språk och hålla det tämligen rent från främmande inblandning.”

“Huru vårt svenska språk fördanskats under senare tider är allmänt känt; det torde däremot vara lönlöst att forska efter någon inverkan av det svenska språket på det danska”, klagar Sundbärg.

Detta torde vara ett misstag. Åtminstone klaga danska språklärare över sveticismer, som inkommit i det danska språket.

Säkert är emellertid, att intet nordiskt språk så väl lämpar sig för “vittigheden” som det danska. Jag vet icke, om man snarare kan säga att danskan inbjuder till vits eller att vitsigheten inbjuder att tala danska.

“Att vaere dansk, det er en bestemt Maade at tage Livet paa”, säger Gudmund Hatt, och detta är kanske den mest träffande och uttömmande förklaringen på danskarnas egenart.

Köpenhamnare och provinsbor. Vi talade om att köpenhamnaren är mera kommersiellt anlagd än övriga danskar. Han skiljer sig också i många andra avseenden från provinsborna. Han uppskattar icke Grundtvigs tunga allvar; han är tivolimannen, merendels rätt frivol och gäckande.

“Köpenhamnarna älska nöjen, och deras stad kallas icke utan skäl “Kongens glade by” jämte det vanliga epitetet “Kongens smukke by”. Det glada, oskyldiga köpenhamnslivet får man framför allt studera i Tivoli; även Zoologisk Have är starkt besökt av det jaevne publikum”, skriver Eva Moltesen. - Den danska småvitsigheten kommer här till synes i själva inskrifterna:

- Man maa ikke drille med dyren! - Lamaet spytter!

Harald Wägner skildrar krigstidsköpenhamnaren i följande ord:

“- Vi har det got i gamle Danmark, säger en yngre dansk litteratör och sticker kniven i det gyllene danska smöret, som tronar mitt i ett dignande danskt middagsbord, som prydes av alla slags drycker från Aalborgs akvavit till fransk champagne och bjuder på all slags mat.

Inte för att man vill påstå att dansk patriotism bottnar i vällevnad, men det ligger något i det, att dansken förstår att göra det glatt och gemytligt för sig i sitt platta och älskvärda land, där t. o. m. trashanken uppnår att se glad ut - vilken kontrast till den svenske kollegans förgrämda elände! Man skulle kunna frestas att icke uppfatta nationen fullt allvarligt, om man icke visste, hur flitig, intelligent och duktig den kan vara. Gulaschepoken har ju spelat en del pengar i händerna på folk, som förut icke haft sådana, och som förtjäna pengar utan att därför förtjäna att ha några -. Ödet är ju starrblint och omdömeslöst, tröstar sig den medellöse. Och därför bullrar köbenhavnaren och roar sig på diverse lokaler.”

Danskens ohåga för nationellt förallmänligande finner sitt motstycke i den bundna värme, varmed skalden och politikern omfatta det provinsiella landskapet. “Han för sin trakt med sig som mullen hänger vid träskorna”, säger Axel Garde. “Landet är flackt, svagt backigt; vind och regn stryka ofta däröver, men vi misstaga oss icke på landskapen, den ironiske, men veke själländarn i motsats till fynsbon, som är så hängiven och västerhavsjuten, som ett barskt klimat gjort försiktig och återhållsam. Den milda formen i H. C. Andersens sagor är utpräglat fynsk; försök ställa dem gentemot Johs. V. Jensens myter, olikheten är icke blott det olika lynnet hos två skalder. Eller ställ i bredd med H. C. Andersens djurfabler den köpenhamnska skolzoologien hos Carl Ewald och den skånska bredden i Aage Madelungs djurhistorier; det är tider och typer i den danska andans historia.”

I synnerhet på Jylland ser man ofta en typ, vilken jag ville kalla den cimbriska. De ha vanligen ett tätt, ljust, linfärgat till rött och mycket strävt hår, som bildar en fäll på huvudet. - Som känt förskräcktes romarna för cimbrernas vilda hårprydnader. - Denna typ har i hög potens många av de genuint danska egenskaperna, arbetsamhet och enkelhet men också en viss poetisk läggning.

“Jyllandsbonden är”, skriver Jenny Velander, “myndig och självkär, han visar gärna sina rikedomar. - Linneskåpen äro fyllda, på väggarna hänga tavlor, ofta av framstående konstnärer; i bokskåpet finns litteratur, som visar, att man har med en beläst man att göra. Dagligen komma tidningar, och vanligen håller han sig med en liberal och en konservativ, ty han har lärt sig, att var sak bör ses frän två sidor. - - Den jyllandske bonden är försiktig i handel, släpper aldrig en plan, som han gjort upp, är stark som ett stycke urnatur, frisk och sund, boren humorist, dansar med eld i ögat och arbetar, som om det gällde ett rekord.”

Det danska “Sind” är i Jyllands Vendsyssel släkt med finnens “sisu”. C. S. Nygaard definierar det som “vild våldsamhet, obehärskad egenvilja, lidelse, men också Guds-vilja, hunger och törst efter rättfärdighet, något gränslöst lagstridigt och dock ett uttryck för det egentliga, det eviga”.

Jylland er de store Linjer og de dybe Perspektiver.
Farvemørke Naaleskoge hegner Lyngens brune Land.
Alvorsmørk er ogsaa Tonen langs den hvide Vesterstrand.
Jylland er den tunge Mandskraft, al vor Danskheds sejge Iver.

“Jeppe Aakjaer sjunger på sitt mjuka danska mål eller med den jutske bondens torra humor”, säger Fr. Asmundsson Brekkan.

I en historia från Hven ger Cavling ett porträtt av en gammal öbo, nämligen storbonden Poul Olsen. Vid ett tillfälle, då denne gick och plöjde, kommo några herrar gående på landsvägen. De slogo sig i samspråk med bonden, som klokt besvarade alla deras frågor och slutligen frågade, med vilka han hade äran att tala. Den äldre herrn, som stod närmast honom, och var dansk, svarade leende:

“Ja, jag är till att börja med kungen av Danmark. Herrn här är min svärson prinsen av Wales. Vidare ser ni här min son kungen av Grekland och min andre son kronprins Fredrik av Danmark och slutligen min svärson kejsaren av Ryssland.”

Den styve bonden bockade och svarade: “Och mitt namn är Poul Olsen.”

Storsjälar. Grundtvig, som kallats “Nordens störste folkuppfostrare”, representerar i sig det bästa av det danska folket, som numera i stor utsträckning är genomsyrat av hans ande. Han tjusades av den germanska folksjälens trängtan efter ljus och frihet och dess aktning för rätt och sanning. Han sökte tolka dess gamla krönikor i sin tids språk och så enkelt, att var och en dansk kunde fatta, att han härstammade från en ädel ätt och hade förpliktelser i enlighet därmed. Han vart en vägvisare för de då ännu i dessa ting famlande skarorna. Grundtvig kom med ungdomens evangelium; hans tankar ha genomförts av den danska folkhögskolan, som varit en förebild för folkhögskolan i den övriga Norden, men vars äkta grundtvigianska anda icke varit lätt att inympa i de övriga nordiska folken, vilka icke ha samma betingelser att omfatta denna som danskarna.

Sören Kierkegaard synes mig mindre dansk än Grundtvig. Han var för skarp, hård och våldsam för att verka rent dansk. Huru hård var han icke t. ex. mot kvinnan? “Kvinden er bare Pjat”, säger han, och det är icke mången dansk som ville upprepa hans ord. Likaså litet torde hans landsmän vara villiga att underskriva hans ord om danskarnas småaktighet, avundsamhet och dyrkan av medelmåttan, åtminstone icke i den krassa form som Kierkegaard gav sitt uttalande. Han sade också, att danskarna voro elakare och nedrigare än andra nationer, ty landet är så litet och språket talades av så få, att vad som helst kunde ske. Ingen fick veta något därom, och därför fruktade man ej att dömas av andra folk för sina ömkliga fel. Hela Danmark var en småstad.

Men i sin ironi och sitt vassa skämt var han dansk och även i sin anspråkslöshet inför Gud. Han vågade icke kalla sig hans lärjunge, endast att han med all makt strävade att bliva det. Även H. C. Andersen (läs: Håsiannersen) har framhållits som dansk typ. Det mest danska hos honom är väl hans vilja och förmåga att tala med barnen på barnens språk. Det är danskt att icke vilja snobbas med större lärdom än man behöver för sitt ändamål. “H. C. Andersens geni är”, säger en konstnär, “innerligt knutet till hans hemland. Hans hjärtliga och på stämning rika berättarkonst, hans fantasifulla sinne och hans förmåga att med ord och liknelser åskådliggöra sett och upplevt - allt detta står för mig som typiskt danskt.”

Christian Winther och Steen Steensen Blicher komplettera varandra; den ene sjunger om den blida och yndiga naturen, den andra om heden, de trolska mossarna och de hårda vinterstormarna. Den förre har kanske mer av det allmändanska lynnet, den senare är jute. Slutligen ha vi bland de äldre Paludan-Müller, som karakteriserar medelmåttan, det jaevne, som gör sig så brett i Danmark och skapar den trygghetskänsta en icke alltför pretentiös person där erfar.

“Sören Kierkegaard och H. C. Andersen äro bägge individualister”, skriver Axel Garde, “H. C. Andersen är på ett lyckligt sätt dansk, emedan det är hans genialitet att uppdaga och förklara det stora i det lilla, oändligheten i ändligheten. Det är den lille mannens sätt att bli stor. I Sören Kierkegaard blev individualismen till en lidelse, i vilken en stor själ brann upp.”

Att Kierkegaard dock ingalunda får betraktas som en god dansk typ, framgår av Edvard Brandes’ yttrande: “Likheten mellan Pascal och Kierkegaard är övermåttan stor och en sammanställning fruktbringande.”

Ett sådant sökande efter typkaraktärer hos en gammal, redan differentierad kulturnation, som här försökts, synes helt säkert mången, som känner danskar av olika läggning, rätt ofruktbart. Själv har jag förmånen att känna och stå i vänskapliga förbindelser med många danskar. Huru olika äro de icke sinsemellan, men dock danska, avgjort danska.

Det finnes hos varje nation något subtilt, odefinierbart; en utstrålning av folksjälen, som man icke kan treva på med grova fingrar, men känna med själens känselnerver, som äro finare än musklernas.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Svenskar >