Täck-ating

---

Det torde inte bli en lätt sak att forma till en skildring över ett så torrt ämne som det ovanskrivna och göra det så pass intressant, att någon kan hålla ut med att läsa igenom den. Och ändå måste jag försöka. Ty det gamla bruket här på ön att förse sina “häusar” (ladugårdar) med tak av ag (Cladium mariscus), ett halvgräs, som förr allmänt växte på de nu i regel utdikade gotlandsmyrarna, hålles numera endast vid liv på en eller annan avsides belägen ort längst ute på norra Gotland, och det torde även där om allenast några år vara en saga blott.

För ett par år sedan ställde den nuvarande 86-årige hemmansägaren Jacob Stuxberg vid Stux i Bunge till med en täckating i den gamla stilen, och efter honom blir det väl knappast någon mer där i socknen som kommer att täcka något hus med ag - utom museiföreståndaren förstås.

Det kan nämnas, att Stuxberg är bror till en av Gotlands mera berömda män, doktor Anton Stuxberg, vilken torde vara mest bekant för sitt deltagande som vetenskapsman i den Nordensköldska s.k. vegafärden, då nordostpassagen kring Asien upptäcktes.

Gammelfar har länge “gat u keikt” (tittat) på det gamla agtäckta ladugårdstaket, vilket i likhet med far själv hade börjat visa varjehanda symptom av ålderdom och bräcklighet. Här och var fanns små mossbelupna rännor, vari vattnet vid regnväder forsade ner som små bäckar. För varje år hade taket blivit alltmer otätt, och det var bara en tidsfråga när det måste läggas om. Gubben var nu 70 år. När han vid 28 års ålder övertog hemmanet, hade han lagt nytt tak på ladugården. Det var således över 40 år gammalt. Nog hade han hört sägas, att agtak inte behövde läggas om oftare än vart 75:te år, men detta var till ringa tröst för honom, eftersom hans tak nu i alla fall var så uppruttet, att han måste lägga dit ett nytt.

När han så talade med ungfar härom, var denne av alldels samma tanke, och så blev det beslutat, att man vid midsommartid påföljande år skulle ställa till med en “täckating”.

De förberedande arbeten man kunde utföra under den nu följande vintern var inte många. Det enda man kunde göra var att hugga och föra hem några hundra “raftar” för att med dem ersätta sådana som under årens lopp blivit för gamla och murkna. I detta syfte begav man sig ut i skogen och fällde ett tillräckligt antal unga kvistrika granar eller tallar av omkring 10 alnars längd. De fällda träden kvistades av så att “knaggar” (kvistarna) blev så långa som “an toll” (dolk), varefter rafterna släthöggs på den ena sidan. Dessa rafter skulle sedermera vid täckningen ställas upp som underlag för täckningsmaterialet, och de långa vassa knaggarnas uppgift skulle bli att fasthålla agen och hindra den från att ramla ner.

När man följande vår släppt kreaturen ut på bete, var tiden inne att ta itu med taktäckningen. Först rev man då av den gamla agen som sorterades. Den ag som ännu var brukbar lades upp i högar för att ånyo användas, medan den ruttna kördes ut på en åker och brändes upp. Sedan undersöktes trävirket med noggrannhet, varvid allt gammalt och murket bars bort på vedhögen.

Någon dag därefter begav sig gammelfar bort från hemmet, väpnad med “sigdä” (lie) och “örvä” (lieskaft). Han skulle skaffa ag till täckningen.

När han som ung lagt tak på ladugården hade han inte ägt ag på egna marker utan måst begära lov att få hämta erforderlig mängd därav från någon av grannarnas myrar. Detta hade emellertid känts förödmjukande, och någon tid senare hade han en dag grävt upp några agtorvor i grannens myr och planterat ut dem här och var i ett kärr i egen hage. Dessa torvor hade slagit rot och vuxit till. Agen hade på sin nya växtplats visat en ovanlig trevnad och har under de gångna 40 åren spritt sig över hela kärret.

Det var med icke ringa stolthet gammelfar såg på de osedvanligt kraftiga ruggarna, där agen stod hög som den grannaste råg. Nu behövde då åtminstone inte hans “folk” gå och tigga ag hos andra längre. En god bonde är den som reder sig själv.

Det är en gammal sedvänja, att man vid agslåtter först mejar av ett mindre stycke och sedan går “i land” och vilar sig på en tuva så lång tid som åtgår för att man skall hinna röka en pipa tobak. Har då den avskurna agen under tiden vuxit minst så mycket som ett knivblads tjocklek, är agen livskraftig och användbar, eljest är den oduglig. Gubben mejade därför nu aven liten bit av myren, rökte så i lugn och ro sin pipa samt gick sedan glad hem igen när han funnit, att de inre delarna av de kraftigaste stråna under väntetiden skjutit upp dubbelt mer än den gamla iakttagelsen krävde.

Dagen därpå legde man ett par starka karlar som tillsammans med allt gårdsfolket begav sig i “agmöir” för att slå av och föra “i land” den erforderliga agmängden. Man åkte dit i en “häck”, som drogs av ett par gamla trygga oxar. Hela häcken var full av människor, redskap och matvaror. När man kommit ner till myren, började man genast slåttern, som var synnerligen ansträngande och utförbar endast för mycket starka karlar. Det svagare manskapet samlade sedan ihop agen i högar och körde den i land med oxarna, som sannerligen inte fick någon glad dag. När de skulle dra sina lass genom myren sjönk vagnshjulen understundom genom agtäcket djupt ner i gyttjan. Detta var dock inte så farligt, för då skyndade alla till och lyfte häcken upp igen. Men det var värre, när oxarna sjönk ner i dyn, för då hade man ett fasligt “sjau” med både oxar och lass, innan man fick dem på det torra igen. Detta arbete i “agmöiri” fortsattes i flera dagar, ty det på Gotland brukliga sättet för agtäckning fordrade orimliga mängder av täckningsmaterial.

Sedan agen blivit hemförd, bar det av till skogen, där man fällde ett stort antal långa och smala “gränräckar” (granstänger) till “hänglar”, d. v .s. stänger att hänga ovanpå det färdiga taket för att agen inte skulle blåsa bort. Man högg också ett behövligt antal tämligen grova granar till “spärr” (takstolar) och “asar” (åsar), ett trettiotal något klenare till “bräunstängar” (kantstänger) att lägga överst på “ryftä” (huven) och till sist några smala mycket långa granspiror till “vindskaid-räckar”, på vilka de gröna topparna inte fick huggas av. Allt detta vir ke “flåddes”, vilket nu gick mycket lätt, emedan man just då befann sig i “gaukteiden” (göktiden), då - som bekant - saven går som allra bäst.

Under dagarna närmast före atingen var man sysselsatt med att bättra vad som kunde vara bristfälligt på ladugården och sätta upp de hundratals för att inte säga tusentals “knaggiga” rafterna, vilka skulle stå med sin nedre ände i en “spunning” (urkälad ränna) i långbandet och på vilka agen skulle läggas. Vid gavlarna reses och fästes säkert de förut omtalade “vindskaidstängarna” med sina gröna toppar, som skjuter högt upp över takåsen och där bildar ett kors. Till sist fäster man på “vastknapar” längs takfoten en rad av synnerligen kvistrika (“knaggiga”) rafter, de s.k. “vastraftar”, som skall ge ett säkert bottenfäste för hela agmassan så att den inte “raisar ei backen”.

Nu är allt i ordning för täckningsarbetet. I god tid förut har ungfar varit omkring i bygden och legt “hjälpen” till täckatingen, vilket ingalunda är någon så lätt uppgift. När Hau-Magnus lade tak på sina “häusar” , stod 40 fullgoda karlar på taket, medan nästan lika många erfordrades för att bära fram och hissa upp agen. Han måste skaffa sig folk från både Fleringe och Bunge socknar och ändå var där många kvinnor bland “hjälpen”.

På tal om förberedande arbeten är emellertid ännu att nämna, hurusom “kvinnfålki” under ett par veckors tid före den stora dagen varit sysselsatta med att laga till kalas nära nog som till “bryllaup” . Där har varit ölbrygd och limpbakning, där har varit slakt och anskaffning av färsk fjällfisk. Grannarna har kommit med “sänningar” (förning) som till ett stort kalas, med smör och mjölk, med ägg och flundror, med stekostar och “kisbärsvein” (körsbärsvin). Och så randades äntligen den stora dagen. Därvid gällde det för husfolket att vara tidigt på benen, ty ännu medan det var “skäumt”, således innan “souli braut”, syntes flockar av täckningsmanskapet komma ute i “kveiar”, d.v.s. de fordomdags så vanliga till “grannlagä” ledande smala och krokiga inkörsvägarna, vilka var kantade med “täunar u vastar”, träd och buskar.

Om en stund företedde både “garden” och “nöistäuu” (nystugan, salen) ett vimmel av människor. Efter hand som de kom, blev de bjudna på öl och kaffe, karlarna dessutom på en brännvinshalva.

När alla fått “til bästar”, tog man itu med arbetet. Först skulle man välja ut några av de skickligaste till “vindskaidä-karar”, vilka fick den ansvarsfulla uppgiften att lägga “vindskaidarna” vid gavlarna. Sedan skulle man placera de mera erfarna på taket med ett avstånd dem emellan av endast 2 alnar, varefter de övriga fick stanna nere på marken som handräckningsmanskap.

Täckkarlarna var försedda med en cirka 3 alnar lång “täckstake”, d.v.s. en rak stör, som var spetsig i den övre änden och mejselformig i den nedre. De övriga var väpnade med trehorniga “tjaugar” (tjugor), av vilka en del hade orimligt långa skaft.

Att här lämna en detaljbeskrivning över hur “vastar” och “vindskaidar” lades, torde få anses ligga utom ramen för denna skildring. Så mycket må dock sägas, att varje “vindskaidäkar” där uppe på taket hade vid sin sida “a peikä” (en piga), som hade till uppgift att av den längsta agen sno repliknande “vävjar”, med vilka agen skulle fästas vid de förut omtalade “vindskaid-stängarna” så att inte stormen en vacker dag rev upp hela taket. Hantlangningsfolket stack nu täckningsmaterialet upp till dem som var på taket. När detta växte i höjden och man inte nådde upp med sina långskaftade “tjaugar”, lades agen i “bändä” och hissades upp med ett “raip”. Ett “bändä” bestod av ett klenare dubbeltåg som lades på marken, och sedan man därpå lagt en liten “köisling” (hög) av ag, knäppte man ihop det medelst ”an bagge”, d.v.s. en enkel men mycket praktisk krok, som var förfärdigad av ett bagghorn. Medelst “baggen” hakades “bändä” fast vid en ögla i “raipä” och drogs upp på taket, där agen breddes ut och trampades ner lag efter lag.

Fötterna på taktäckarna skulle gå som “lärkvängar”, hela dagen. Det var en regel som aldrig fick överträdas. Den oerfarne tyckte ofta, att det kunde vara onödigt att trampa så där oupphörligt, då han inte hade stort mera än en meter att trampa på, men han kunde sedan efter någon tid till sin oförglömmeliga nesa få se, att den del av taket där han själv arbetat sjönk ihop och bildade ett dike tvärs över den eljest jämna och vackra ytan.

Gamle nämndemannen går där och pratar under det han övervakar att ingenting blir annorlunda än det skall vara. När han någon stund känner sig överflödig på arbetsplatsen går han bort på “backen” och ordnar med allt det virke som fram mot kvällen skall hängas upp på taket, när täckningen är fullbordad. Han borrar hål i “hänglar”, “yxar til hängläkäppar”, “knaggar av” (kvistar av) “bräunstängar” (kantstänger), förser karlarna med nödiga “auk-raftar” och mera sådant.

Vid 5-tiden på morgonen kommer “ungmor” med sina “peikar” och bjuder på “an mårgäbit”. Ett par brännvinsflaskor och några korgar med “smörbröi” langas upp till dem som står på taket. När alla däruppe fått sin “spendering” kommer turen till dem som arbetar nere, varvid kvinnorna får en bägare “seirupsbrännvein” till smörgåsen.

Vid frukostdags är den ena sidan av taket färdig. Man har hunnit upp till “blindu”, som det heter, och man stiger nu ner från taket för att spisa “mårgämat”, vanligen bestående av skinka och kokt lammkött, potatis, pannkaka, öl och de obligatoriska måltidssuparna.

Efter intagen frukost fortsättes arbetet på takets andra sida. När klockan är 10, går man åter in i stugan för att få “klucku-tei”, ett litet extra mål, som består av kaffe med smörgås samt brännvin och öl.

Vid 12-tiden har man fullbordat även den andra takhalvan och kommit upp till “blindu”, där arbetet med “ryftä” (huven) vidtager. Den som nu tror att taket är färdigt när båda halvorna mött varandra bedrar sig storligen, ty med det arbete som återstår har man sysselsättning hela eftermiddagen.

Alla stiger nu ner av taket och går in för att äta middag. Det är dukat både i “stäuu” och “nöistäuu” som vid ett storkalas. Det är ingen som har bråttom. Småningom kommer man dock till bords. Måltiden består av öl och brännvin, av färsk fisk (helst gädda) med limpa och smör samt kött med potatis och till sist grynvälling. Nu är gubbarna mätta och nöjda, och nu går de ut och lägger sig i aghögarna och “sivar middä” i godan ro ett par tre “teimar” . De har varit tidigt i farten och behöver' 'ta igänn si”.

Men gamle Stuxfar som tänker på allt står under tiden och talar med några ungdomar, vilka naturligtvis inte känner sig sömniga. De nickar bifall till gubbens tal och sedan skyndar de i sällskap med några “peikar” ut i “ängä” för att binda majstången, som skall sättas högst uppe på “ryftä” när taket är färdigt. Denna s.k. majstång består av “kryss” (kors) och vanligen fyra kransar. “Kryssä” spikes ihop av ett par störar, varefter de kläs med “laugstilkar” (lövkvistar). En krans hänges i vardera tvärarmen, medan de båda övriga anbringas i korsets topp. Det hela påminner rätt mycket om en majstång i miniatyr. Man behöver väl inte säga, att “ungdomar” under arbetet härmed hade “roulit” därute i änget.

Vid 3-tiden var middagsrasten slut, och arbetet med taktäckningen fortsattes. Såsom redan är nämnt hade man på förmiddagen fått taket färdigt upp till “blindu”. Att förklara innebörden av detta gamla ord är en vansklig sak. Enligt författarens mening torde namnet helt enkelt vara att härleda av ordet “blind”, emedan ladugårdsloftet, som vid början av täckningen var ljust, småningom blev allt skummare allteftersom “gistmeilu” (springan) mellan de båda takhalvorna minskades. När de båda halvorna möttes inträdde fullständigt mörker eller blindhet.

Emellertid återstår ännu att lägga på själva “ryftä”, d.v.s. takets översta spets, varvid ofantliga mängder av ag behövs. Agtaket är i vanliga fall så tjockt, att en kortvuxen karl knappast kan se ut över kanten när han lägger sig tvärs över det, och här uppe där båda sidorna möts är det dubbelt så brett. “Bändä” (agbunt) efter “bändä” hissas upp, karlarna trampar och trampar, “vindskaidä-peikar” snor sina “vävjar”, taket stiger alltmera mot höjden och “ryftä” blir allt smalare. “Hä däugar inte nå til varä hare”, och inte “däugar hä häldar u ha tat fyr mikä til bästar” , för då kan man trilla ner och bryta nacken av sig.

Det är rätt intressant att stå däruppe på toppen av det ”raukä”, (höga och spetsiga) taket och låta blicken famna den kringliggande nejden. Som ett exempel på vad man vid ett sådant tillfälle kan få bevittna, må följande episod från den senaste taktäckningen vid Stux få berättas.

Det var den 2 juli 1915. Redan på morgonen fick täckningsmanskapet höra ett dån från sjön långt borta i söder, och man antog att bullret härledde sig från en avlägsen åska. Efter en stund delade sig emellertid meningarna, ty somliga fick intrycket aven kanonad ute på sjön. Snart hade alla klart för sig, att en häftig sjöstrid utkämpades bortom synranden utanför Östergarnsholmen. Kanonaden närmade sig oupphörligt och ökade i styrka ända tills den plötsligt upphörde. Ett ilbud sändes till Fårösund, och om en stund hade man reda på att en rysk eskader förföljt ett tyskt krigsfartyg, som i sönderskjutet tillstånd måst rädda sig genom att styra på land ute i Östergarn . Det sades sedan, att ända till tre tusen granater avskjutits under striden.

Medan alla ännu talade härom och agtäckningen till Stuxfars grämelse gick som den kunde, började kanondundret på nytt, denna gång dock betydligt närmare och mycket mera våldsamt. Alla flockade sig oroligt högst uppe på taket och kastade sina blickar över skorstenar och trädtoppar ut mot havet som låg där så stilla och lugnt i sommardiset. Snart blev man också varse ett väldigt rökmoln som hastigt närmade sig, och i molnet upptäckte man fyra mörka punkter, från vilka det oupphörligt blixtrade. Då molnet kom närmare såg man tydligt fyra stora krigsfartyg som i linje efter varandra under forcerad eldgivning styrde utmed kusten tätt utanför Bungenäs. Med kikare kunde man även se ett annat långsträckt rökmoln som höll sig parallellt med det förstnämnda men längre ut åt sjön, och även därur blixtrade det utan uppehåll. Många granater slog ner mellan fartygen och stranden, och det glittrade så vackert i solskenet, när de vid nedslagen kastade kaskader av skum upp mot skyn. Kanonaden var så våldsam att marken skalv för varje skott, fönstren klirrade utan uppehåll, dörrarna sprang upp och husen var i gungning. Fartygen vid Bungenäs brygga drog sig längre in i viken, och mången trodde, att det var fråga om en landstigning. Täckningsmanskapet tog för givet att tyskarna kommit sin kamrat till undsättning och att dessa nu i sin tur jagade ryssarna, något som sedermera också visade sig överensstämma med verkliga förhållandet. Det sista av de ryska fartygen tycktes vara skadat; det låg lågt med aktern och kunde inte i längden följa de övriga. Det vore orätt att säga det karlarna var opartiska. Man trodde att tyskarna skulle pressa sina motståndare in mot Fåröns nordliga udde och där göra slut på dem. När man så just därifrån fick höra några grova detonationer, som man antog härledde sig från exploderande torpeder, samtidigt med att kanonaden småningom upphörde, trodde man att ryssarnas undergång var beseglad. Det blev så tyst däruppe på taket. En stark beklämning grep envar vid tanken på att därinne i den nu allt döljande stenkolsröken - så här inne på ens eget fiskevatten - ett av krigets mest ohyggliga dramer höll på att utspelas. - Dessbättre visade det sig sedan, att de grova smällarna härrörde sig från en av Rysslands största slagkryssare, vilken i sista ögonblicket infann sig på stridsplatsen och med sina långskjutande kanoner tvang de tyska fartygen att omedelbart retirera. I annat fall hade de ryska fartygens undergång varit given. Nå - folk i allmänhet intresserar sig mindre för historiska tilldragelser än för sina egna praktiska värv och därför var täckningsarbetet snart nog åter i full gång. Man måste ju ta igen vad man de senaste timmarna försummat.

När taket nått en sådan höjd att “ryftä” smalnat av till en alns bredd är täckningen fullbordad. Taket putsas nu av genom att man sveper med repen utefter sidorna tills ytan är jämn och vacker. Därpå placerar man ett stort antal av de förut nämnda långa och smala granspirorna (hänglar) parvis grensle över takets yta. Hänglarna är fästa vid varandra två och två medelst tvenne “hängle-käppar”, mellan vilka man längs hela “ryftu” placerar en dubbelrad av s.k. “bräunstängar”.

Allra sist reser man mitt på taket den lilla majstången “mä kryss u kransar” - och så är taket alldeles färdigt.

Medan de gamla och mera erfarna varit sysselsatta med sistnämnda arbeten har de yngre gjort arbetsplatsen ren från ag och annat. Gården räfsas väl, ja gammelfar är så noga, att han t.o.m. plockar upp stråna på gräsmattan för att få den riktigt ren och fin igen.

När allt är färdigt ställer sig allesammans att granska och bedöma sina händers verk. Där faller alltid berömmande ord men ibland även sådana som kan vara skarpa nog, om där är något fel på taket. Ett nylagt agtak är vackert. Den gamla och nya agen blandar sig till en brungrå färg, det är slätt och jämnt och synnerligen väl lagt vid kanterna, där också de mest dugande männen varit placerade. I förhållande till huset är taket mycket högt. Med takskägget hängande långt ner mot marken får huset ett synnerligen ålderdomligt utseende, något påminnande om bostäderna nere på söderhavsöarna. Högst uppe på takåsens mitt tronar den förut nämnda majstången med “kryss u kransar”, och vid båda gavlarna sticker de långa vindskedestängerna sina grönskande i kors ställda toppar högt upp över “ryftä”.

Med dessa grönskande korsställda grantoppar är en liten hemlighet förbunden. Till dessa stänger får skogen släppa till fyra av sina smäckraste och mest välvuxna unggranar . Taktäckningen plägar ju äga rum strax före midsommar. Då är det liv och saft och spirande kraft överallt i skogen, men mest kanske ändå i de raka unggranarnas toppar med deras kraftiga skott och små blodröda svällande kottämnen. De fyra spirorna föras inte hem förr än de skall användas. De avkvistas och skalas väl ända upp mot topparna, vilka dock inte huggas av utan får kvarsitta till omkring l meters längd. Det är dessa fyra gröna grantoppar som nu vid gavlarna prydligt höjer sig över taket. De sitter i kors, ty korset skyddar för allt ont, här särskilt för åskslag och eld och brand. De sitter där grönskande och spirande än i sin unga försommarkraft, en livskraftens och fortplantningens symbol, för att djuren j ladugården städse må trivas och föröka sig. Husdjurens trevnad som vi söker befordra medelst ljus, ventilation, rörelse och lämplig utfodring, den sökte man fordomdags nå medelst helt andra medel: med att placera en lie under trösklarna, anbringa kors eller hästskor över dörrarna, spika upp harskallar över spiltorna och lägga stål i mjölkspannarna, eller också genom att slå flinteld över kalvarna, så salt över hela ladugården, låta kreaturen smaka något av julbrödet - mycken annan geisk att förtiga.

Det sista arbetet har dragit ut på tiden. Solen sjunker stor och gulröd ner över trädtopparna, och borta från den gamla sockenkyrkan hörs aftonringningen.

Stuxfar som vill vara riktigt “spendersam” bjuder nu in gubbarna på en “toddjä” (toddy), och kvinnorna får ett glas “kisbärsvein”. Detta hörde emellertid annars inte till “siden”. Däremot var det vanligt att man ställde till med lite dans om där fanns en speleman. Om icke, tog man “an laik”.

Efter en stund kommer mor och bjuder på “aftensmat”. Även denna gång består måltiden av färsk fisk och kött, men nu får man gröt till efterrätt. Det är självklart att man får ett par supar till maten. Att man inte blev alldeles rusig av det myckna brännvinet berodde väl därpå, att ingen fick mer än sitt bestämda kvantum, och att det alltid förgick några timmar mellan varje “spendering”.

När måltiden är intagen och bordspsalmen sjungen, tar man farväl med “mangä tackar”, varefter var och en går hem till sitt. Inte heller nu är det fråga om någon dagspenning. Man gör grannen en tjänst och får av honom vid behoven återtjänst. För övrigt har man ju även haft fullt kalas hela dagen, och det kan väl vara lika gott som en eller annan “tredalare” (femtioöring). När alla gått till vila går ännu gammelfar ute och “pusslar” vid sina kära “häusar” . Till sist sätter han sig på ekekubben under det gamla boträdet. Han sitter där länge. Med knäppta händer. Ibland rör sig läpparna. Beder han? Kanske. Kanske “läser” han - som de gamle gjort tusen år före honom:

Gudomä bivarä orä häusumä fyr brand!

Gudomä bivarä orä käutomästrand!

Gudomä - - - -

(Texten är ett kapitel ur boken "En döende kultur - Bilder ur gammalt gotländsk allmogeliv", av Thedor Erlandsson (1923).

Boken kan köpas på Bungemuseet.