Omklädda folkseder

Med våld och lämpor, med godo och ondo var de hedniska offerfesterna avskaffade eller omformade till kristna kyrkobruk; de med asatron förbundna folksederna var av det kristna prästerskapet stämplade som avgrundsfoster, men den djupa hjärtegrunden hos Nordens folk hade inte blivit berörd av kristendomens ljus.

Därför blev gudasagorna, offren till de höge asarna, de gamla sedvänjorna och de gamla tempelvisorna endast omklädda med flikar av påvekyrkans glänsande skrud, tills så småningom helgon och asar sammansmälte liksom de hedniska kyrkobruken med de påviska, tills reformationens avsky för helgondyrkan nedslog, inte upplyste, det gamla blandningsgods, som utgjorde folkets religion. Härav kommer det, att ännu, efter så många århundradens förlopp, en stor del av detta blandningsgods finns kvar bland oss och starkast framträder vid våra stora årliga högtider.

Då Skåne såsom varande ett gränslandskap måste erbjuda prov på omklädda folkseder så väl från Danmark som från Sverige, vill jag här framlägga några av mina iakttagelser på detta område.

Krigslurarna, som även kallade folket till gudahusen för att blota till asarna, har tystnat för de vigda kyrkklockornas klang; påvekyrkan har strängt förbjudit de överflödiga offergillena vid midvintersoffret och påbjudit fastemat på den heliga julkvällen. Ve den, som då högt nämnde den milde Frej, eller avlade löfte vid Frejs galt såsom sed varit på offerfesten till årsväxtens blide ås! Härpå kunde man i våra dagar med skäl tillämpa orden: det ena skall du göra, det andra icke underlåta; ty fastematen, gröt och fisk, har vi behållit till julkost, men minnet om Frejs galt fortlever i julskinkan, och vi ägnar en omedveten hyllning åt Frej, när vi ännu bakar kakor, som vi ger form af små grisar och kalla julgrisar. I allmogens stora överdådiga julgillen har vi en lämning av offerfesterna, och vem vet, om inte av de hedniska offersångerna, som naturligtvis blivit strängt förbjudna och förföljda, skulle finnas spår i seden att rimma för julgröten, liksom där kanske även i orden till våra äldre juldanser torde gömma sig lämningar av gamla tempelsånger från asatiden.

Vi har i Skåne en juldans, som föreställer en klosterbyggnad, en nunnas invigning och klostrets våldsamma nedbrytande; i visans omkväde ljuder klockornas ringning. Början af visan lyder:

”Nu bygga vi ett kloster nytt.
- Ring rang, fager i sang, fager i röda rosor.”

Nu sjunges även : ”Nu bygga vi en trädgårdsmur” o.s.v. Kväden, som varit älskade av ett helt folk och utgjort en del av deras andliga liv, fortlever ju ofantligt länge, även om de gång efter gång blir omklädda. En grundlig forskning på detta område torde kanske även kunna kasta en gnista ljus över frågan: Vad sjöng våra förfäder i sina gudahus och vid offermåltiderna?

Flera drag av folktro och folksed visar tydligt tillbaka till asatrons dagar, men mycket av det urgamla har blivit så omklätt av påvekyrkan, att asar och helgon sammansmälta. Den gamla seden att rida Staffan annandag jul, torde nog vara en omklädd hyllning åt Frej. Denna folksed är om inte alldeles, så i det allra närmaste utdöd i Skåne - hästvännernas, de ”födda ryttarnas” landskap -, men i Östra Göinge härad har detta vilda upptåg hållit sig ända in till våra dagar. I Blekinge har det varit mycket älskat, och jag har hört blekingebor omtala, att de överdådigaste av staffansryttare plägade, när de red genom en by, stundom rida in genom storstugornas förstugudörrar, längs rummet och ut genom köket.

Äldre svenska historieskrivare, som t. ex. Fryxell och Alander, sätter staffansritten i samband med ”hillebror Staffan”, helige broder Staffan, norrlänningarnas apostel, som sägs ha varit en ovanligt rask ryttare, och de bekanta staffansvisan säges även av nämnde författare vara diktad om honom. I Danmark är dock denna visa i dess äldsta form en legend, och däri förtäljes, hur Stefan, Herodes’ hästsven, vattnar sina fålar, och även i den omdiktade svenska visan heter det:

”Staffan var en stalledräng.
- Vi tackom nu så gärna. -
Han vattna sina fålar fem
allt för den ljusa stjärnan.
Ingen dager synes än, stjärnorna
på himmelen de blänka.”

Stefan vattnar kungens hästar före soluppgången på julmorgonen och får då syn på Jesu födelsestjärna, går för Herodes att stå och anmäler, att nu är Messias född. Konungen svarar, att förr än han tror detta, måste han se den stekta tuppen på sitt bord slå ut sina vingar och gala. Och se! detta gör då den stekta fågeln.

I den svenska visan, som brukades, liksom majvisan, till tiggesång vid upptåget, är det hästsvennen och hans hästar, som omtalas, något som ju är naturligt vid en så yster och vild kappridning, och av helgonsagan finnes inte annat spår än visans omkväden.

I Danmark och Skåne känner folkdiktningen ingenting om Norrlands apostel. Men vad mera är, den kristna kyrkan har ingen legend, om att hennes förste martyr Stefan varit tjänare hos Herodes; inte heller, att han varit en hästkarl. Lärde mäns forskningar på legenddiktningens område har visat, att järtecknet med den stekta tuppen är okänt i Söderns helgonsagor, och att den legenden således måste ha uppstått i Norden.

Denna forskning har också lett till det resultat, att annandag jul från de äldsta kristna tider varit helgad åt St. Stefanus, och då denne framställes som en stor hästvän i en folkvisa, vilken har samband med en urgammal folksed, då måste i denna en lämning av Frejsdyrkan ligga gömd. Av berättelser i gamla kämpasagor framgår nämligen, att utmärktare hästar helgades åt Frej. Har Frej varit skyddsgud för häst och hästavel, så ligger det nära till hand att anta, det han vid julfesten blivit hedrad med kappridningar och strider emellan hästar, vilket senare bruk man ju känner från folkfester på Island.

Från de isländska kämpa- och släktsagorna vet vi, hur det var brukligt, att stormännen vid de långa julgillenas avslutande gav varandra rika skänker, och man antar, att en lämning av denna nordiska sed finnes i bruket att ge julklappar, fastän även detta fått en anstrykning av kristendom genom tolkningen, att julklappar skulle vara ett uttryck av glädjen över Jesu födelse, en glädje, som ger sig uttryck i behovet att fröjda sina medmänniskor.

På samma sätt har det gamla fornnordiska, ända in i nittonde århundradet bibehållna bruket att beströ golvet med halm julaftonen, blivit tolkat som en synlig påminnelse av krubbans halm i Betlehem.

Att många av de gymnastiska- och kraftprövande lekar, som ännu här och där på landet hör till julens fröjder, av lämningar från hednatidens julfester, är tydligt nog, och, åtminstone vad Skåne beträffar, tämligen lätt att påvisa; men utrymmet förbjuder mera än blott ett par små exempel.
En julleki, varmed gårdsdrängen i mitt barndomshem alltid öppnade julaftonsupptågen, var ett kraftprov, kallat vattna tjuren, något, som osökt för tanken till baka på de i offerlunden upphängda offerdjuren; leken utfördes med tillhjälp av ett starkt tåg.

Den ännu knappt utdöda seden i Östra Göinge härad att rida och köra i kapp hem från kyrkan julottan, på det sädesbärgningen måtte lyckas, pekar både på frejsdyrkan och på sagan om Staffan stalledräng, som rider först in i Herodes’ gård med budskapet om julstjärnan.

En av de årliga jullekarna i mitt hem var att släcka Lucia, en benämning, som, sedan Luciefesten gått ur bruk, i orten övergått till krypa efter Sissa. Ett talgljus ställdes mitt i en liten hög fuktig sand på golvet, och en ”blind”, d.v.s. en person med förbundna ögon, kröp omkring för att söka släcka ljuset, hvilket, tillika med sandhögen, tyst och sakta sköts framåt i sicksackgång. Leken var dock helt säkert blott ett fragment ur något större upptåg, ty där fordrades ingen pant, utan var bara något, som man i våra dagar skulle kalla sport, när det inte rent av var drift med någon, som inte kände leken och visste, att ljuset flyttades.

Ett oblandat bruk från medeltidens kyrkofester var den ända in på 1840-talet brukliga stjärngången. Stjärnmännen, sex till åtta karlar samt en pojke - någon gång, men sällan, en flicka - vandrade dagarna närmast före och efter helige tre konungars dag (trettondedagen) omkring i byarna. Dessa upptåg står för mig som ett livligt brokigt barndomsminne, oskiljaktigt från julhelgens många fröjder.

Hela sällskapet hade vita skjortor, fasthållna kring livet med brokiga skärp, utanpå den fattiga vardagsdräkten, och vid höften hängde ett grant målat träsvärd. Ögonbrynen var svärtade, kinderna stundom målade med rött och vitt, läpparna prydda med svarta, uppvridna ulltappar, och på huvudet bar de alla mer eller mindre granna trekantiga pappershattar. Den av karlarna, som föreställde Herodes, var stundom utstyrd med en lysande papperskrona. En papperslykta i åttauddig stjärnform av kulört oljat papper och så stor, att hon med varsamhet måste föras in genom en dörr, föreställde julstjärnan, och bland aktörerna märktes, utom Herodes och hans krigsknektar, de tre vise männen, Josef, Maria och en stor docka, Kristusbarnet. Stundom var sällskapet inte fulltaligt, utan måste då Herodes även spela krigsknekt, och de tre vise fick, sedan de hyllat Kristusbarnet, hjälpa till att utföra Herodes befallning om barnamordet i Betlehem. Sådant gick an, utan att det högtidliga intrycket därför minskades. Föreställningen var helt kort, och texten framsades i halvsjungande ton. Den innehöll samtalet mellan Herodes och de tre vise; konungens befallning att dräpa barnen; konungarnes dröm och Josefs uppenbarelse, som bjuder honom att rädda den heliga familjen genom flykt till Egypten.

Handlingen var mycket enkel. De tre vise gick ut ur ringen, sedan de ”hört Herodes”, och fram till Maria som var utstyrd i en krans av pappersblommor på huvudet; de bugade sig för den likaledes blomsterprydda dockan ”och for så en annan väg”, d. v. s. vid andra sidan om ringen till baka till sina platser. Därpå fick krigsknektarna av Herodes en mycket barsk högröstad befallning att drag till Betlehem, varpå de gick ut i förstugan, medan Josef framträdde till Maria. Under en växelsång beslöt de om flykten; Josef tog då dockan från henne, och med stav i handen, åtföljd av Maria, gick han omkring i ringen, då båda sjöng: ”Herodes han vill barnet mörda, men han skall ej sin vilja få”, och så drog de sig tillbaka, medan krigsknektarna kom fram och med ett häftigt fäktande och slammer med träsvärden sökte ge oss en föreställning om det grymma uppträdet i Betlehem.

Efter föreställningens slut undfägnades sällskapet samt erhöll penningar eller vägkost. Denna avdelning av uppträdet slutade regelbundet i mitt hem med allvarliga förmaningar av min mor till Herodes och Josef - de två huvudpersonerna - att inte supa sig fulla eller slåss samt att så fort som möjligt sätta ”jungfru Maria” i någon ordentlig tjänst. Detta var gruvligt störande för min högtidliga stämning.

Fastlagsriset anses ju vara en kvarleva från katolicismens dagar och syfta på kroppens späkande och gissling, och det torde väl vara så. Men när man vet, att på sina orter - senast hörde jag det i Blekinge - bönder på vissa årstider nedsticka gröna kvistar i åkrarna, för att skörden skall bli god, och samtidigt låta lägga halmstrån i kors i logar och lador, samt dessutom vid sädens inbärgande lämna en kärve av varje sädesslag ute på marken till offer, så frestas man misstänka, att även det grant utsirade fastlagsriset, som för övrigt inte spelar någon vidare roll i folktro och folksed, har ett mystiskt samband med årsväxtens milde as, Frej.

På avlägsnare orter i Skåne har jag träffat folk, som vid skördens inbärgande offrat oskurna, d. v. s. med rot uppryckta sädesax till en hemlighetsfull häst; andra har framburit liknande offer till ett fabelaktigt svin, gluffe - eller glosoen.

Slå katten ur tunnan, ett ännu brukligt fastlagsupptåg, anser man vara en lämning av medeltidens torneringar, och det kan inte nekas, att detta upptåg, sådant jag minns det, har en viss likhet därmed. Även då måste de vita skjortorna, skärpen, träsvärden och de trekantiga hattarna förhöja festens glans, och dessa prålande ryttare på skånska storböndernes bästa hästar utgjorde en rätt ståtlig anblick, när truppen sprängde fram till lekplatsen, där tunnan var upphängd.

Men vad hade den olyckliga katten, som ända tills våra dagar verkligen fans innesluten i tunnan, att betyda? Katten spelar visserligen en betydande roll i folkets övertro, och om Freja verkligen under hednatiden har varit framställd åkande efter ett spann kattor, så förstår man lätt, att dessa, åt en hednisk gudomlighet helgade djur, efter kristendomens införande, fått dåligt rykte och starkt misstänks för att stå i förbund med trollen och därför förföljas av ”tordönan”. Men vad har katten att skaffa med fastlagsupptåget eller med en ringränning? Att det arma pinade djuret skulle föreställa en prinsessa, som befriades, är en lös förmodan, som inte står i samklang med hela festens natur.

Jag skall här vid lag inte tillåta mig någon gissning, bara anföra, att på vissa trakter i Jylland, liksom mångstädes i Sverige, har penningpungen varit kallad katt, och att i medeltidens krigskonst belägringstorn också kallades katt, som man kan se av svenskarnas strider med vitaliebröderne i Stockholms skärgård, och i skånska städerna påträffar man ordet Kattsund som gatunamn.

Detta om fastlagskatten, som nu är utbytt mot - en butelj punsch. Men när man vet, hur lätt allmogen ombildar ord, synnerligast då det gäller saker, vilkas mening är dunkel, må här nämnas, att ett gammalt skånskt uttryck slå tappen ur.

Påskriset (även långfredagsriset) har en mera bestämd prägel än fastlagsriset, som endast köptes till prydnad på skåp och hyllor. Påskriset var verkligen ett pinoredskap.

Med komiskt utmanande miner band drängar och pigor, gossar och flickor i varandras åsyn till samman duktiga björkris, ämnade att med kraft och övertygelse begagnas påskdagsmorgonen på den, som då anträffades sovande. Husmodern och husfadern var ej fritagna från att smaka riset, i fall tjänarna kunde överraska någon av dem i söt sömn.

I mitt barndomshem var det dock endast tjänarna, som avbasade varandra, och det så grundligt de förmådde. Morgonen ansågs börja vid ett-tiden om natten; inga lås kunde skydda, ty i båda lägren fanns alltid hemliga förrädare, som öppnade för fienden. Man hotade visserligen varandra med att utställa rävsaxar och andra farliga hinder, men ingen trodde på hotelsen, ty den hårdhänta leken hade sina givna regler, som inte fick överträdas. En av dessa regler lydde, att ingen fick ge en vaken person påskris; ej heller tilläts det, att någon tog hjälp till att hålla den, som skulle avbasas.

En påskafton hade en av våra tjänstpigor någon anledning att vänta sig påskris av en manlig kamrat, och som hon visste med sig, att hon sov som en stock samt i detta fall inte kunde lita på sina rumkamrater, ville hon ta sina försiktighetsmått. I dörröppningen mellan pigkammaren och köket spände hon ett streck ett par fot från golvet, och dessutom flyttade hon en stor balja, full med blötad lutfisk, innanför kammarens dörrtröskel. När nu detta var i ordning, ville hon visa oss barn, hur hon tänkt sig saken.

”Se, nu är jag Per Mattsson!” sade hon. ”Jag kommer in genom köksdörren, springer”. Hon lät handling följa på orden med den påföljd, att hon själv snavade över strecket och kom framstupa ned i lutfiskbaljan. Påskdagsmorgonen visste alla tjänarna förtälja, att pigan ändå fått grundligt påskris.

Påsken är ännu rik på folkseder, vilka dels hänvisar till hedendomens dagar, dels är lämningar från påvedömets tider. Till de förra hör seden att med stål skydda hus och kreatur mot troll, fast denna sed även fått ett bihang från den kristna kyrkan, i det nämligen även kors ritas på stalldörrar till skydd mot blåkullafarande häxor. Ett minne från den katolska tiden är seden att under påskveckan, ”den stilla veckan”, upphöra med alla arbeten, som orsakar buller.

Även vid pingst- och midsommarsfesterna kan man spåra mången gammal omklädd folksed. Av pingstsederna måste nämnas det ända in i nyare tiden firade pingstgillet, till vilket majsångernas, med den allmänna kända majvisan, bad om bidrag i varje gård. Pingstgillet var en bröllopsfest, med sitt pingstbrudpar, som vanligen utgjordes av mindre nogräknade individer, vilka betalades för att spela roll av brud och brudgum. Midsommarens många mystiska folkseder blev det för vidlyftigt att här ens uppräkna; en av de märkligaste, som bibehållit sig intill vår tid, torde vara folkfesterna vid någon källa, där sjuka och friska offrade ”till källan” samt för övrigt firade ”Sankte-Halls-natten” med lek och dans under öppet himmel.

Eva Vigström