Lille Viggs äfventyr på julafton, sid 1/3

Skarsnön låg skinande öfver heden, där man, så stor hon var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå.

De måtte lefva ett ledsamt lif, stackarna, som bo där inne, tänkte väl mången resande, som färdades där fram om. Och ödsligt såg det ut på heden, äfven om sommaren, det kan icke nekas. Ljung och klappersten, buskris och martallar, det var allt som hon kunde fägna ögat med. Men själfva stugan var god nog i sitt slag. De mosslupne väggstockarna hade frisk kärne och höllo väl tillhopa mot köld och blåst. Skorstenen steg bred och tvärsäker öfver torftaket, som om sommaren liknade grönt sammet och prydde sig med rödgula blommor. I täppan vid gafveln växte då potatis, morötter och kål, och vid stängslet vallmo, ringblommor och rosor. Där stod också en apel och under den en liten bänk. Fönstret hade en gardin, som alltid var hvit.

Stugan och täppan ägdes af mor Gertrud, och hon bodde där med en ungersven, som hette Vigg.

Det var tidigt på morgonen, då mor Gertrud gick ut att göra uppköp hos landthandlaren i den aflägse byn. Nu led det mot solnedgången, men hon var icke hemkommen. Vigg var ensam i stugan. Tystnad rådde rundt omkring, så långt heden räckte. Under hela dagen hade icke en bjällra hörts och icke en färdeman varit sedd.

Vigg låg på knä med armbågarna mot bordet och tittade ut genom fönstret. Det hade fyra rutor: de tre voro öfvervuxna med isblommor, men på den fjärde hade han andats, så att isen tinat upp. Han väntade på mor Gertrud, som skulle komma med ett hvetebröd, en pepparkaka och ett grenljus, ty det var julafton, men ännu sågs hon icke till. Solen gick ner, och skyarna vid himlaranden lyste som de fagraste rosor. Öfver hedens snö göt sig ett blekrödt skimmer. Snart smälte alla färgerna samman i ett fruset blårödt, och fästet mörknade.

Det mörknade än mer inne i stugan. Vigg gick till spiseln, där några falnande glöd lågo i askan. Det var så tyst, att när träskorna på hans fötter klapprade mot golfvet, tyckte han, att det kunde höras öfver hela heden. Han satte sig vid spiselkanten och undrade, om pepparkakan, som han väntade på, hade hufvud och förgyllda horn och fyra ben. Han undrade också, huru domherrarna och bofinkarna kunde ha det på julaftonen.

Svårt är att säga, huru länge Vigg suttit så, då han hörde bjällerklang. Han sprang till fönstret och tryckte näsan mot rutan för att se hvem det månde vara, ty icke kom mor Gertrud med bjällror.

Himmelens alla ljus voro tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang.

Hvem är det som far där? Han håller sig ju icke på vägen, utan kommer tvärs öfver heden! Vigg visste väl, hvar vägen går, han som om sommaren plockat blåbär och lingon där ute och ströfvat vida omkring - flera hundra alnar åt alla håll från stugan. Tänk att få åka efter sådana bjällror och köra själf! Knappt hade Vigg önskat det, förrän åkdonet var framme och stannade utanför fönstret.

Det var en släde, förspänd med fyra hästar, mindre än de minsta fölungar. De hade stannat, ty den som satt i släden höll hårdt i tömmarna, men de voro väl icke roade af att få pusta ut, ty de fnyste, gnäggade, skakade sina manar och sparkade upp snön, ”Var icke okynnig, Rapp! Stilla, Snapp! Nätt, styr dig! Lätt, håll dig i skinnet!” ropade den som satt i släden. Sen hoppade han ur och gick fram till fönstret.

Maken till karl hade Vigg aldrig sett. Men så hade han då ej heller sett mycket folk. Det var en liten gubbe, just lagom för sådane hästar. Hans anlete var fullt af rynkor, och det långa skägget liknade mossan på stugutaket. Kläderna voro ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en snugga; ur den andra ringlade rök.

”God afton, trubbnos!” sade han.

Vigg tog sig om näsan och svarade: “God afton.”

“Är någon hemma?” frågade gubben.

“Du ser ju, att jag är hemma.”

“Ja, det har du rätt i. Jag frågade litet dumt. Men du har så mörkt där inne, fast det är julafton.”

“Jag får både julbrasa och julljus, när mor kom mer hem. Ett ljus med tre grenar, du.“

“Hå, mor Gertrud är icke hemkommen än, och du är ensam och får vara ensam en god timme till. Är du icke rädd?“

“Svensk gosse,” svarade Vigg. Det hade han lärt sig säga af mor Gertrud.

“Svensk gosse,” sade gubben efter och gnuggade sina bälgvantar och tog pipan ur mun. “Hör du, kurre, vet du hvem jag är?”

”Nej,” svarade Vigg, “men vet du hvem jag är?”

Gubben tog af sig pälsmössan, bugade och sade: “Jag har den äran att tala med Vigg, hedens hugstore kämpe, som nyss fått på sig sina första par byxor, hjälten, som icke det längsta skägg skrämmer. Du är Vigg och jag är julvätten. Har jag den äran att vara känd?”

”Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. Mor har ofta talat om dig.”

“Tack för lofordet! Det är dock si och så med den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?”

“Det vill jag, men jag får väl icke, ty om mor kommer hem och jag är borta, hur går det då?”

“Jag lofvar, att du skall vara hemma före mor. En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Kom nu!“

Vigg sprang ut. Men hvad det var kallt, och hvad Vigg var tunnklädd! Vadmalströjan var så snäf, och träskorna hade åter nött hål på strumphälarna, som mor Gertrud lagat så ofta. Men julvätten stängde dörren, lyfte Vigg i släden, svepte slädfällen kring honom, gaf honom en rökpuff i näsan, så att han nös, och, klatsch! nu bar det af.

Rapp och Snapp, Nätt och Lätt flögo öfver snön i ljungande hast, och silfverbjällrorna klungo öfver heden, som om alla himmelens klockor ringt.

“Får jag köra?” frågade Vigg.

“Nej, därtill är du för kort i rocken,” sade vätten.

“Måhända det,” sade Vigg.

Snart hade de heden bakom sig och voro inne i den mörka skogen, som mor Gertrud talat om, där träna stå så höga, som om stjärnorna hängde i deras grenar. Mellan stammarna framlyste stundom ljus från någon människoboning. Vätten hejdade sitt spann invid en liten ladugård.

Mellan stenarna i ladugårdsfoten stack fram ett hufvud med två glittrande ögon, som fästes på vätten. Det var tomtormens hufvud, som krökte sig till en artig hälsning. Vätten lyfte till svar sin pälsmössa och sporde:

“Snok, Snok Ringelstjärt,
säg mig, hvad är huset värdt?“

Tomtormen svarade:

“Fliten bor
här som gäst ­
tre kor och en häst.”

”Det var icke mycket,” sade vätten, ”men det varder mer, när man och hustru äro idoga. De började med tomma händer och ha sina föräldrar att stödja. Nå, hur sköta de korna och hästen?”

Tomtormen svarade:

“Jufret stint och stäfvan full,
Pålle han har mod och hull.”

”Än ett ord, Snok Ringelstjärt: hvad tycker du om barnen i gården?”

Snok Ringelstjärt svarade:

”Fager mö och glädtig pilt,
pojkens kynne litet vildt,
flickans lynne Ijuft och mildt.“

“De skola ha julklappar,” sade vätten. “God natt nu, Snok Ringelstjärt! God julsömn!”

“God natt, du Rappe och Snappe!
God natt, du Nätte och Lätte!
God natt, du käraste vätte!”

sade tomtormen och drog in hufvudet.

Bakom slädsätet var en kista. Henne öppnade vätten och framtog hvarjehanda saker, abcbok och pennknif till gossen, fingerborg oeh psalmbok till flickan, garnbunt, väfsked och skottspole till mor, almanack och moraklocka till far, hvar sitt par glasögon till farfar och farmor. Men dessutom tog han händerna fulla af något, som Vigg icke kunde se, hvad det var. “Det är välönskningar och välsignelser,” sade vätten. Och så smög han med Vigg till stugan. Där inne sutto de alla kring den sprakande äriln, och far läste högt ur bibeln om Jesusbarnet. Vätten lade tyst och obemärkt sina håfvor vid dörren och gick med Vigg tillbaka till släden. Så bar det åter af genom den mörka skogen.

”Jag håller mycket af barnet, som de läste om där inne i stugan,” sade vätten; “men neka vill jag icke, att jag också tycker om gamle Tor i Trudvang.“

“Hvem är gamle Tor i Trudvang?” frågade Vigg.

“Å, en riktig hedersknyffel, litet släkt med mig på långt håll,“ sade vätten. “Svår mot de elake var han: dem slog han med sin hammar. Men de ärlige och de modige höll han af och de arbetsamme. Mest likade han bonden, som skötte sin jord väl och fostrade upp duktiga pojkar. När fara hotade landet, ropade Tor i Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och då togo de svärd och sköld och samlade sig från berg och dal, och fienden stod icke emot deras dryga hugg. Du skall också varda en bra karl, Vigg.“

“Det förstås,” sade Vigg.

“Men nu,” sade vätten, “har Tor lagt sin hammar vid Jesusbarnets fot, ty bäst är att fara med lämpor, menar han.“

forts på nästa sida >>>